Ginstbuskens doft, famnar klokhetens vilsenhet.
Vajande strå för vinden, ger visheten rätt.
Vishetens gärning vaggar anemonerna
i stilla sus, på lek.
I vindilen, eller i vattnet, bland guldfiskar.

Femtio man ordineras till staden som brinner.
Brinner av längtans lust. Löser det fjättrade.
Surrar som arbetsbin och lever i vårens rus.
Värmen omsluter levande livet, som ingen
kan fjärma.
Varken hjärtats sorg, eller smygande ont uppsåt.

Elina, i symbios, drack vin och åt bröd.
Med tacksamhet, då livet log och med
nyförvärvad insikt, drar hon sig tillbaka.
I minnets starka sken, läste hon mellan raderna.
Grät och mindes sanningen.

Minnet lämnas kvar att besjungas eller begråtas.
De ögonblick då inget av hennes önskan levde,
men glömde inte, att den starka lampan,
endast visar ena sidan som inte kom med på bild.
Understundom i glädjens vemod trillar pärletårar,
över det hon tog eller aldrig gav.
Nuets minne ett kärlekssvar.
Symbiosen fullbordas.

Detta nya, så oskrivna! Våra blickar,
präntar in föregångarnas egenskaper.
Ögonen, talesättet och tankegångarna. .
Komna ur ett annat ingensland, där tiden
ruvar i nuet.
Ett guldägg, låter sig kläckas och levas i kärlek,
ur givna löften.
Söka och finna livets mening.
Formad av en älskad själ.
Vaknar glad av Livet.


Britt Gustavsson