Håret kittlade mot skulderbladen. Hon drog med ett par nerbitna naglar genom lockarna och lät blicken dansa över rummet. Det var parkettgolv, gulnande tapeter, bärandes på ett tak med partier av slokande färg och blixformade sprickor. Luften var fuktig och kompakt, en söt doft av mögel sipprade fram mellan skarvarna och fick tapeten att sjukligt, buckla sig ut från väggarna. Hon reste sig upp från golvet och lät brädorna hälsa henne välkommen i en kaskad av knarrningar som fick hela rummet att vibrera, stilla, och taket att släppa lite av sin dinglande färg på ner golvet.

Det är något egendomligt med rummet, rent ut sagt obehagligt. Det utsöndrar en känsla av något abnormt. Liksom en död duva attraherar spyflugor och får magen att vända sig i äckel, får rummet en att känna sig, förvirrad. Ska man peta på den eller springa iväg?

Hon letade sig fram till en sliten mahogny chiffonjé och drog försiktigt ut några av lådorna. Vid första anblicken var det tomt, men när hon tittade närmare så skymtade hon en bit papper, fastnaglad mellan lådan och baksidan. Hon drog sakta ut den nötta pappersbiten och vecklade upp den.

Är du vaken?

Hon stirrade småfånigt på de snirkliga bokstäverna och kunde inte hjälpa att känna sig illa till mods. Hon kunde inte hjälpa att se en gnutta logik i de tarvligt nerklottrade orden. Det var som om något outgrundligt sätt fann sig till rätta, en känsla som knöts loss och bekräftades inuti henne. Något var fel. Rummets kvalmiga väggar tycktes luta så snävt över henne att de riskerade att falla. Doften av mögel och svett trycktes plötsligt så kraftigt mot hennes tunga att hon böjde sig fram och kräktes.

Med en darrande hand torkade hon bort saliven runt munnen, men stannade upp mitt i rörelsen och spärrade upp ögonen. Chiffonjén var borta. Hon utstötte ett litet tjut av förvåning, vad i helvete? Ett lågt, hasande ljud fick henne att vända sig om. Chiffonjén drog sig fram över golvet med bakbenen hängande efter likt en förlamad kanin. Hon backade förskräckt och slog i väggen.

Tapeten gav vika och gav ifrån sig ett sumpigt ljud. Hon kastade sig fram i panik och landade hårt på golvet. Detta kan inte hända, det är omöjligt!  Hon öppnande munnen för att skrika men fick bara fram ett väsande ljud. Hon kände till sin förfäran hur tänderna hängde riskabelt i hennes mun. En trillade av, och en till, och en till. Munnen expanderade av trycket från hundratals tänder. Hon hulkade sig och försökte andas men för varje andetag så sögs små kindtänder ner i strupen. Rummets svartnade för hennes ögon och skramlet från tänderna dominerade över allt annat. Snälla låt det sluta, låt det sluta, åh Gud, åh Gud!

Det blev det tyst. Hon öppnade ögonen. Rummet var sig likt igen. Hennes andetag fick dammets att dansa i ljusstrålarna från det fläckiga fönstret. Hon måste ha svimmat, förlorad medvetandet. På ostadiga ben vandrat in i sinnets mörka vrår. Ja, så måste det varit. Hon satte sig upp, drog håret från ögonen och suckade lättat.

Golvet knarrade till och hon flög upp på fötter. Något rörde sig i skuggorna. Hon kände paniken växa och störtade ut genom dörren. En sval bris slog mot hennes ansikte och hon andades ut. Hon skrattade nervöst och begravde händerna djupt ner i fickorna. Hennes fingrade ryckte till som om dom hade fått en stöt. Det låg något där. Hon drog upp den lilla papperslappen ur fingrarna och stirrade misstroget på den. Hon kände igen den. En kall kår stack in sin kyla likt en bedövningsspruta in i ryggraden.

Är du vaken?

...