I sandströdda vidder med smäktande sol.
Jag vandrar i ljuset, med min fiol.

Smeker stråkarna, lyssnar till vinden.
Stämmer strängarna till oanade sinnen.

Lyss till sanden på förändringens bord.
Ögonen följer dess böljande ackord.

Hör en mandolin när jag stannar och är.
Vem knäpper strängarna i min chimär?

Lyfter huvudet mot himlen och ler.
Sluter ögonen, det är då som jag ser.

Alla sinnen i skarp klarhet, ger insikt.
Kärleken lever och visar sin sinnrikhet.


Britt Gustavsson