Ror med Segergatans åror, till minnenas manege.
Solklart i den mänskliga natten,
skingras töcknet och öppnar framtiden.

Den runda lampan vägleder och uppenbarar
missanpassad och gemen figur.
Trollen imploderar i sin innersta ö.

Radioaktivitet byts ut mot mjölk.
I villande skogen vandrar jag tyst,
bland idel trädparti och grekiska rötter.

Handen rör vid bladen på grenarna
med skälvande fingertoppar och jag andas.

Trampar ner mossan på vickande fot.
En glänta!
Stannar upp! Är och ser i framtidens hus?

Står alldeles still och känner mig för.
Känslan är god, så jag gläntar på dess dörr.
Jag ser det ingen skådat förut.

Känslor som anats brer ut sig komplett.
Tankar jag tänkt visar upp sitt porträtt.

Vildvinsbusken dryper av vin.
Blandar med vatten och tar mig en slurk.

Glastårar regnar mot markens mjuka matta.
Lägger sig still och ger solen återsken.

Prismorna bryter ljuset till regnbågskaskader.
En gren sträcker sig mot mig.
Fattar min hand och visar mig vägen.

Tystnaden ljuder i öronbedövande symfoni.
Sluter ögonen. Behöver inga vittnen längre.

Allt jag drömt, allt jag trott och allt jag önskat,
har burit frukt.


Britt Gustavsson