Långt, långt därinne
Som en kärna i en skrumpnande fallfrukt
Kränger jag mellan de omgivande väggarna,
Med fötter och händer insnärjda
I ångestens kokande nät
Kommer inte ut

Och *vill* jag ens komma ut då,
Frågar kanske Du.
Och alla lagren av skal;
Ett överambitiöst skydd emot besvikelserna
Utgången doldes, byggdes med tiden igen
Av rädslor, kontroll och brist på tillit.

Ja, visst vet jag att jag är svår
Visst begriper jag det.
Att jag har blivit förgrämd och hård
Och glömmer,
Inte orkar,
Inte vågar
Se vad som kunde vara vackert här

Hur ska Ni kunna se mig?

Förlåt mig. Jag ber.