och solen drog sig tillbaka precis som vi
kvar fanns våra hjärtan som fortfarande pulserade i sisådär 100 slag per minut
som om ingenting hade hänt
kvar fanns våra hållahänder-stunder
men med en aning kallare fingrar
som om ingenting hade hänt
det handlade inte längre om längtan inte heller
om vackerhet
allt var liksom nerhugget till något mindre och oviktigare
det glada blev grått itakt med himlen och molnen
och var fanns det plats att andas?