Jag gick och jag gick och plötsligt kom en dörr.
Ett fönster ut mot världen jag aldrig sett förr.
En domnande känsla letade sig fram
han kröp, han viskade, han hann alldeles fram.
Mina ögon sov fast jag var fullt och fritt vaken
det var som den där känslan av måsar på taken.
De kröp, de viskade, de hann alldeles fram.

Jag är svag, alldeles för svag.
Kryper in i mitt skal, hemtrevlig och sval.
Jag kan inte stanna kvar
behöver krypa in i mitt skal, jag är för svag.

Jag sakta saktade ner när bromsen föll till golvet
Hjältar och fiender diskuterade lugnt runt runda bordet.
Ett domnade ljud letade sig fram
det kröp, det viskade, det hann alldeles fram.
Mina öron bommade igen men släppte förbi vissa.
Ett gammalt piano-solo ljög om att löven börjat prassla.
De kröp, de viskade, de hann alldeles fram.

Jag är svag, alldeles för svag.
Kryper in i mitt skal, hemtrevlig och sval.
Jag kan inte stanna kvar
behöver krypa in i mitt skal, jag är för svag.

Jag kröp, jag viskade, jag hann alldeles fram...