Detta året fick jag prao på ett dagis. Detta var lite spännande för mig, för jag hade inte haft någon större kontakt med barn sen jag själv var ett, eftersom jag är minst i min familj. Så jag vandrade, smått nervös och förvirrad, bort mot Barkgatan, där Edens Förskola skulle ligga. Men det var tur att jag gick i god tid, för till min förtret fanns det minst sex olika dagis i samma område! Så jag snubblade omkring i morgonljuset och spejade in på dagisgårdarnas gungor och sandlådor. I hopp om att se en skymt av en skylt, ett tecken eller i alla fall någon av de andra praoeleverna. Och just när jag började utveckla en mild form av panikångest såg jag Sanna och Neven, som också skulle praoa där, och följde med dom till rätt port.

Dagiset låg på tredje våningen och var uppdelad i tre avdelningar, Björnen, Myran och Ekorren. Jag skulle vara på avdelningen \"Björnen\", där dom lite äldre barnen var (medelåldern låg på ca 3½). Avdelningen var i huvudsak fem rum.

Ett stort matrum med två lång bord och röda stolar med barnens namn på.
Ett lekrum, fullt med leksaker, spel och böcker.
Ett litet rum med madrasser och kuddar där man sovmiddag.
Ett badrum med två toaletter och ett skötbord.
Ett litet kök där man förvarade tallrikar, glas mm.

Det var en lugn morgon och inte så många barn hunnit komma än. Så jag hälsade på en av fröknarna, Kristina och hängde av mig jackan.
Runt klockan 09.00 kom min handledare Margareta och barnen började strömma in. Jag fick senare veta, under ett av dom många tillfällena där man satt och spelade memory med någon av de stora barnen vid bordet, att Margareta hade varit barnsköterska på Sorgenfrimottagningen och hade tagit om både min mamma som liten och mina äldre kusiner och att hon hade träffat min mormor när hon jobbade. Med denna upptäckt kände jag genast att hon mjuknade, för hon hade varit ganska sträng när vi först träffades.

Mina arbetstider var från klockan 08:30 på morgonen till 16:00 på kvällen med en timmes lunchrast. Men det blev så att de flesta barnen gick hem runt 16:00 och att jag då inte behövdes mer. Den huvudsakliga sysslan var att hålla koll på barnen och se till att ingen bråkade. Men man fick också göra saker som att hjälpa dom att ta på sig skor och jacka och hålla dom i handen när man skulle ut. Dagarna var uppbyggda på ungefär samma sett: Först hade man samling med de stora och små barnen för sig. De stora fick göra saker som te.x lära sig siffror, namn på frukter och alfabetet och dom små fick sjunga sånger och höra på sagor. Efter samlingen gick man ut till någon lekplats i närheten och rörde på sig i ungefär en timme. När man kom tillbaka från lekplatsen var det inte lång tid till lunch och sovstund. Sen var det fri tid där man pysslade och lekte. Runt 13:00 åt man lite mellanmål och vid 15:00 - 15:30 gick de flesta hem.

Under min tid på Edens var det två andra praktikanter från Heleneholmskolan, Johanna och Mirca. Johanna var en väldigt mogen tjej som fick barnen att känna sig lugna tillskillnad från Mirca. Mirca var en 5åring i en 17årings kropp helt enkelt. Han var pojkarnas favorit och fick varje gång vi skulle ut och leka ta upp sina nycklar och låsa upp sin moped med två ljudliga tjut. Detta följdes alltid av ett \"wooow\" och stora ögon. Mircas favoritsyssla var nog att störa Johanna. Sådär kivas lite och göra saker som fick Johanna att bli irriterade men man såg att både tyckte det var roligt. Mirca missade aldrig ett ögonblick när han kunde kittla en eller dra en vits. Vid ett tillfälle vi blev båda så inne i att bygga lego att vi glömde bort barnen. Men dom gjorde sig såklart påminda genom att klättra upp på stolen brevid och klaga på att dom också ville leka med legot.

Denna praotiden var mycket roligare och lärorikare än min förra. Jag fick lära mig hur ett dagis funkade och saker som var viktiga när man handskades med barn. Som att vara tydlig och enkel i sitt språk. Jag kom fram till att dagis är i grund och botten där barnen lär sig att fungera socialt. Det klassiska \"Han ville inte leka mig mig!\" och \"Jag får inte vara med!\" Löses med den grundläggande regeln: Om man inte kan leker med alla får man inte leka alls. Att få barnen att utveckla sin emapti genom att ständigt låta dom tänka hur dom själva skulle känna i den situationen var viktigt.

Men dagis är så mycket mer än regler och normer. När i livet får man friheten att leka, måla, pyssla, sjunga och lyssna på sagor varje dag? Och det får mig att le när jag ser hur barnen smyglär sig genom lek. Att för dom är detta bara en lek där man ska hitta indianen med siffran 7 men i självaverket lär man sig att räkna.

Det absolut roligaste på dagiset var att lägga pussel. Jag tål inte att människor far omkring och skriker så denna lugna syssla passade perfekt för mig. Och också för barnen för det var tydligt att man kunde lägga det där 10bitar pusslet i en halvtimme utan att tröttna.

Men jag tyckte ingen syssla var tråkig. Det enda minuset var nog de långa dagarna.

Jag kommer sakna barnen och personalen på Björnen. Det var en väldigt trygg och varm stämmning och man var alltid på bra humör. Det var lite sorgligt vid mellanmålet på den sista dagen då man verkligen förstod att nu skulle man tillbaka till skolan och aldrig komma dit igen. Jag fick en parfym, inslagen och med presentband som tack för jag hade varit så duktig och jag kramade alla fröknarna hårt.

Sedan i hissen ner stod Sandy, en liten 5årig tjej som jag brukade hålla i handen när vi gick ut för att leka, med sin mamma och lillebror Silvano. Hon frågade förvånat vart jag skulle och när jag svarade att jag skulle hem såg hon förvånat på mig. Som att hon aldrig hade tänkt att även dagisfröknar går hem. Nere vid porten började jag sen prata med hennes mamma och sa att jag inte skulle komma nästa vecka. Då såg hon upp på mig och tänkte i några sekunder. Sen frågade hon tyst, om jag inte kunde hålla hennes hand när vi gick, bara för en sista gång.