Det duggar. Man ser inte dropparna falla. Dem är i din väg. Dem ligger i luften. Dem är överallt. Promenaden från bilen till ingången är inte lång men den dränker dig.
Vattnet kyler ner dig. Ditt hjärta slår långsammare och långsammare.

Första stegen inne. Blicken ner i golvet, en snabb överblick på varje sida i hopp om en ledig plats nära gången, i den dystra skaran.

Alla klär i svart. Den färgen passar alla i. Gamla och unga. Levande som döda.
Fan va bra ni ser ut, förlåt, får inte svära i kyrkan men alla är så välklädda, sorgsna och bedrövliga. Tack för att ni kom, kommer sakna er alla.. Glöm inte att festa hjärtligt!

En stängd låda av finaste trä ska grävas ner, först ett sista farväl och värdemätning.
Första parkett: familjen.
Sen närmsta vänner och släkt.

Dem man förväntar sig ska dyka upp, ingen missar en begravning. Ingen nära.
Några lägger rosor på kistan, andra säger några sista ord.
Enstaka gråter rakt ur hjärtats mörka djup. Ingen säger något högt. Ingen lyssnar.
Tårarna bara rinner. Minnena lever i dom personerna.

Frågorna är så många, men kroppen i kistan ger inga svar. Själen är inte kvar.

Varför? Var är han nu? Mår han bra?

Behöver han hämnas på någon?

Folk söker svaren inom sig. Vad skulle han säga..?

Minnena lever vidare. Vem man egentligen var förvrängs lätt med tiden. Med kärleken.

Anledningen med begravningar är egentligen inte att mäta ens värde i form av antal personer som var där. Det huvudsakliga syftet är att gräva ner kistan, av jord skall han åter bli.
Det andra skälet är dom oväntade.

Dem som inte hann ikapp verkligheten. Dem som tappa bort dig man fann din begravning dagen innan och bröt ihop totalt. Du hade betytt något för dem. Ingen visste om det förrän nu.
Ingen vågade säga något. Eller var det lyssna..?

Dem närmsta går fram till kistan, och lyfter simultant upp den och går parad till hålet i marken. Tåg av sorgsna människor med spruckna hjärtan följer.

Dropparna står ivägen igen. Dimman ligger som ledset moln på kyrkogårdens gamla gröna bädd.

Prästens sista ord. Kistan sänks ner. Sakta fylls hålet igen med jord. Nu är han borta.
Han finns inte mer säger dom.

Droppar blöter ner kinder. Dom rinner. Dom flyr.
Han lever kvar hos mig. Vi kommer alltid ha våra minnen.
Ingen kan ta det ifrån oss. Inte ens döden.
Kärlek.
Vi ses igen.