min tanke sjunker som en lodsten
dag efter dag efter dag
genom oceanens bottenlösa djup
och hjärtat pumpar en seg blodfattig lera

det gör ont,
ont i mig

jag är ensam, verkligt ensam i stadens brus, i livet
inte älskad, inte hatad
och utan en vän, på 10 år

och jag 24 nu,
fattiga år fyller mitt minne

och jag låtsas
att det inte är ett problem

men i mitt sinne jag vet,
jag vet så väl

det är mitt skal mot trängtande likmaskar,
mitt dallrande andetags paniklösning

*

de grå slöjorna har mina ögon
och mina händer är svettiga och kalla

det gör ont
ont i mig

så varför fångar jag inte tillvaron
skaffar en vän eller fler och bryter mitt lidande?

det vet jag ej bestämt,
men alltid har jag varit blyg och försiktig

och ingen har någonsin närmat sig mig
och jag vet att ingen heller kommer
(där till spelar jag min roll för väl)

och när jag närmar mig folk så
är jag hopplöst fel och rädd

så jag bär en mask, istället, sen år, i allt jag gör
och ingen anar mitt öde

då man försvunnit långt bort i livet, i stadens siluett
finns få vägar in i andra människors tillvaro, det vet jag

och där står jag, jag kommer att dö så,
det är ett faktum, jag försöker vänja mig vid,
ingen kommer att märka min frånvaro

*

mina fötter värker, och jag har kronisk rinit
och jag är inte gammal, men gammal och trött

det är så jag har inordnat mig,
begränsat min handlingsfrihet

det gör ont,
ont i mig

för jag är människa, och människan vill vara älskad
eller hatad eller sedd och

skyr det tomrum jag lever i, det tillstånd
av minneslöst liv

som skrivs ark efter ark
i min bok