Jag vänder mig om i min tomma säng,
drömmarna väcker mej igen, igen,
så jag blickar ut över kanten...
och jag ser; \"Där bortom! Atlanten!

Jag seglar över oceanens vatten,
Där en gång Atlantis höll vakten,
västerut, längre ut, där borta,
här ute, här långt, långt borta.

Jag färdas bort i min gamla säng,
bortom världens stängda hägn.
Landar på ett segelskepp,
vi skall bortom, över dit.

Hissa seglen, nu kommer ut,
vi i båten till världens slut.
Undan faller gamla världen,
gudar vakar över färden.

Så, vi ser det, där långt borta,
gudars hemvist, Valhalls-orten.
Valkyrier med armar öppna,
tar oss om hand, vi är så trötta.

Lägger oss på rosenbäddar,
fyller mjödet, vi där bälgar,
när vi så har druckit ur,
somnar vi och sover ut.

Morgon gryr och tuppen galer,
vaknar upp och finner Valhall,
borta, väck; \"Det var en dröm.
Sprang iväg, men fick ej tröst.

Nu är drömmen återkommen,
och till livet hör som stomme,
den dröm om Valhalls härar,
som beskyddar, ej besvärar!