Jag tappade bort min barndom.
När andra utforskade varandra och det som senare skulle kallas kärlek, utforskade jag den fulla vidden av Ensamhet, och varje bokstav i varje bok var vad som var liv för mig medan andra började festa. Det som för alla de andra bara var jobbiga lektioner i skolan blev för mig ett sätt att andas, jag tecknade och skrev, sida upp och sida ner. Det var min flykt, det var mitt liv, instängd på mitt rum för att få vara ifred och bara jag, skrev jag små berättelser om det jag trodde var liv och långa dikter om det jag visste var död.
Allt var bara på låtsas för mig, jag passade inte in hur desperat jag än försökte. Det passade inte ens att passa in, så jag blev stående själv, bara jämte andra om de ville det jag ville men jag visste på något sätt att jag aldrig skulle bli eller fungera som alla de andra.
Jag minns egentligen bara allt som gjorde ont, det enda goda jag minns är sånt som blev konsekvenser av att jag flydde undan allt det som inte gick att leva med.

Jag levde aldrig under min gymnasietid.
Jag söp och skar bort den, skolkade och matstrejkade utan hejd. När andra gick på fester och skrattade, skar jag upp mina armar och deltog sen gråtande. När alkoholen tog slut eller pengarna inte räckte till sniffade jag tändargas eller utnyttjade adrenalinkicken från rakbladet till att festa till min vardag som för varje andetag bara tedde sig mer och mer hysterisk. Jag lät tungor från alla som ville komma in i min mun, det betydde något men jag kunde aldrig komma på vad det var. senare lät jag annat komma in i min kropp, under huden, men inget kom aldrig någonsin in i min själ. Jag lärde mig att hata närhet, för i så stort behov av den som jag var kunde jag aldrig få uppleva den på riktigt.
Allt var bara plast och syntet och plan B.

Jag tappade bort mina tonår.
Medan alla andra levde och umgicks och älskade stod jag på botten av en redan grävd grav och försökte härma ett liv. En teater jag aldrig var och aldrig blev särskilt bra på.
Nu kravlar jag mig långsamt tillbaka till samma marknivå som er men jag kan inte sluta undra och grubbla över, kommer jag verkligen passa in bättre nu? Ett liv med rutiner och vänskap och kärlek och jobb och tider och motion och riktig mat på riktiga tider, inga rakblad när flykten kräver uppmärksamhet och kanske måste jag alltid ta sömnpiller för att få sova, somna som alla andra, kanske kommer jag alltid vara den udda delen av ett par strumpor som försvann i torktumlaren och jag vill ibland bara nå den dimensionen där alla förlorade strumpor samlas för jag är uppriktigt rädd för allt det där som ni pratar om.
Allt det ni upplevde när ni var tonåringar, era första fyllor och era första kärlekar och era första ligg och er första joint, jag upplever allt det på nytt, om och om igen nu när jag är vuxen, hittar ingen röd tråd och den där graven grävde jag nog rätt tidigt om det inte var så att den blev grävd åt mig, jag vet faktiskt inte och jag vet inte om jag ska bry mig.

Jag vet bara att jag förlorade min ungdom och min oskuld och jag vill ha dem tillbaka, vill att de ska bli mina igen men jag måste leva mitt liv utifrån idag, alltid bara idag och hela tiden vara förberedd på en ny dag.
Och jag tror fortfarande att jag bara härmar ett liv, för jag vet inte hur man egentligen gör när man lever. Så anklaga mig inte för mina svagheter och allt jag inte vet, jag var inte som ni när jag växte upp, jag växte upp med näringsbrist och jag kan aldrig förstå saker så som ni kan, för ni var med när vi var unga och det var aldrig jag och nu är det som det är.

Jag försöker i alla fall ta reda på sanningen om mitt eget liv.






060308