Små, blyga tankar fyllde hans huvud till bristningsgränsen. Nerifrån och upp tog de över honom, upp till tinningarna och förbi gränsen för vad han trodde var möjligt.
När han insåg det häpnade han och ställde sig med huvudet uppåtböjt, lät sig förundras över hur de fortsatte uppåt. Staplade på varandra sträckte de sig mot den blå himlen som ett vingligt, osynligt babels torn.
Det smärtade honom att se sina tankar lämna honom på det sättet, hur de förtärde honom, hur tyngden från den stigande pelaren blev större och större. Det var som om de använt hans kropp som en språngbräda för att ta sig någon annanstans, långt bortom hans förmåga att tänka. Dög inte hans sinnesvärld ens åt små, blyga tankar som hans egna?
Han beslutade sig för att något måste göras. Med ett snabbt kliv åt sidan slet han sig loss, hans roll som språngbräda hastigt upplöst. Han lät den tunga pelaren dimpa ner i backen, han kunde tydligt höra hur dess känsliga struktur bröts upp och hur hans tankar slogs sönder mot den hårda marken.
Tysta skrik hördes från de förvridna små tankekropparna då de sakta upplöstes. Sviken av sina tankar och förådd av sina handlingar, spottade han i marken och gick därifrån.