det var den där sommarmorgonen som jag mötte henne. hon. ett väsen. av skogen. av eterisk klorofyll. som hennes ljusa uppenbarelse. likt utspädd mjölk toppad av dill. hon var. genomskinlig. jag försökte röra. vid henne. med iskalla fingertoppar. hon skrattade bara. ett klingande sprött sommarängsskratt. min hand närmade sig. henne.

den gled. rakt igenom.

inte ens hästarna hade vaknat. dessa graciösa varelser. de drömde frustande i annan del av hagen. inte ännu väckta av näktergalen. inte ännu.

så vi var ensamma. hon och jag. vi och skogens leende andar.
min ödmjukhet. hindrade mig från att göra. nåt mer. på knä stod jag. daggen fuktade min av livets sorgsna kropp. min blick lät jag nedslås. min kropp var till fullo darrande.

älska. sa hon.
du måste älska. och du bliver givet.

när kvällen anlände. kom jag. äntligen till sans. mina tårar bildade ny dagg.

bildade. nytt liv.