Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
ur byrålådorna- där jag sorterat idag


Men du- jag tror vi gladde barnen



Mitt hjärta grät övergivet

mellan tuvor av ljung och vitsippor

uppe på berget lekte våra barn tafatt

allla - utom den minste

som jollrande

kröp runt våra fötter

Vårens alla ljuvligheter

sjöng och doftade

runt omkring oss

Men allt jag märkte var tystnaden

tystnaden som numera

är vårt enda språk



Våren

solen

ljungen

vitsipporna

skogsgläntan

allt kändes som

ett nattsvart hån

jag frös

mitt i solen

ensamhetens gränslöshet

suddade ut bilden

av det närvarande


Men du -

jag tror vi gladde barnen....






Fri vers av Michaela Dutius
Läst 202 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2007-12-28 14:55



Bookmark and Share


  isidore
Trevlig, friskt organisk ton, och tituleringen är mycket bra.

\"Men du jag tror vi gladde barnen\"

Hade kanske blivit en snyggare avslutning, men det är förmodligen bara jag som har svårt för att det med punkterna snarare blir komiskt än tomt. Bara en fråga om smak och form antar jag.
2008-01-08

  Vilsen Annette-hittar vägen
Sorgset och smärtsamt samtidigt som du verkligen även kan förmedla en doft av vår mitt i allt rusk!
2007-12-28

  Åsa Gustavsson VIP
närgånget och smärtsamt
men som ofta när du skriver en öppning mot ljuset...
2007-12-28

  Yvonne
Fint skriven dikt som uttrycker vemod och ensamhet, men med ett positivt slut. Applåd.
2007-12-28

    eva m h
Så mycket sorg mitt i det vackra och ljusa!
Den känns!
2007-12-28
  > Nästa text
< Föregående

Michaela Dutius
Michaela Dutius