Tänk om alla visste vad jag tänkte.
Tänk om alla kände mig på riktigt.

Jag har många vänner.
Och jag har många som tror att de känner.
Den riktiga jag.
Jag låter dem tro det.
För de vill inte veta.
De orkar inte höra.
På min verkliga historia.
På min riktiga ångest.
De vill inte mig känna mig.
På riktigt.

För vem vill lyssna på det?
Vem orkar?
Jag förstår.

Det är bara för mig.
Mitt liv.
Och vad jag väljer att göra.
Det handlar bara om mig.
För det är mitt liv.
Mitt val.

Men ibland saknar jag verkligen en styrande hand.
Någon som säger vad jag ska göra.
Någon som torkar mina tårar.
Någon som säger att allt ska bli bra.
Någon som håller min hand.
Fast jag vill släppa taget.

Varför är man så jävla ensam ibland?
Med det som är jobbigt.
Med det som gör ont.

Så nu måste jag hoppa ensam.
Och hoppas på att fallskärmen vecklar ut sig.

Håll tummarna för mig.