Skit också, hon var ensam igen. Hon passade helt inte in någonstans. Alla omkring henne klubbade ihop sig som om dom hade inre magneter. Alla visste var dom skulle vara, hur dom skulle vara, vem dom skulle vara. Ingen tid för henne. Hur mycket hon än försökte så lyckades hon alltid förstöra det hon byggde upp. Som om hon byggde de väggar som andra gav henne instuktionerna till med byggklossar istället för tegel och åter igen råkade stöta till allt och slå det till spillror. Hon hade försökt passa in hoss dom där innestadstjejerna ett tag. Men det var tydligt nu att hon inte hade lyckats hålla uppe den där ytliga fasaden. Hon var desperat. Hon ville inte vara ensam. Hon såg sökande över skolgården och hennes ögon fastnade vid cykelställen. Där stod ett gäng rökande tjejer och tryckte. Hon gick fram och valde orden med omsorg. Hon skulle granskade dom noggrant och väga dom i handen innan hon sade dom, inget skulle få gå fel. Det var viktigt det här, att inte verka svag. Hon var sannerligen inte som dom andra bimbosarna, hon var hård, rätt på det är väl sådana dom gillar?. ”Va fan vill du?” fräste en av de äldre tjejerna så häftigt att de illgröna dreadlocksen piskade omkring henne. ”Öhm, va fan, kan man öh, typ få en cigg?” Orden snubblade över varandra. Hon såg misstänksamt på henne men räckte tillslut över en tanig liten cigarett. Hon visste inte vad hon skulle göra, hon trodde inte att dom skulle brytt sig om henne. Hon skrattade nervöst och drog några bloss som brände i halsen. ”Ja, ses då eller nått.” log hon lite sådär lagom coolt började gå där ifrån, till hennes förvåning så svarade dom henne.
Nästa dag så granskade hon sig själv nöjt i spegeln. Alla spår av henne av som bortspolade. Håret var tuperat och uppsatt i slarviga knutar mitt på huvudet. Det annars glänsande hårstråna var nersmutsade i en slags gråblond nyans som fick det att se ut som att hon hade sovit utomhus några dagar. Hon hade stått timmar och försökt få den nongalanta ”I don’t give a shit” stilen. Ögonen var inramade i tjocka linjer av svart kajal som fick hennes ögon att rinna irriterat. Det hade varit svårt att hitta några passande kläder men hon klippte sönder en gammal t-shirt och drog på sig ett par förstora jeans. Påvägen till skolan försökte hon få fram den där slöa gången som hon hade sett dom gå så många gånger, det gick nästan. Nästan.
”Jävlar,va du ser annorlunda ut!” Gruppen mummlade uppmuntrande. ”Asså ska vi inte dra härifrån? Så bull med skola.” Hon nickade och följde förvirrat efter dom andra bort till en park där någon tryckte en ölburk i handen på henne. Öl. Hon fingrade på det halvljumma aliminiumet. Hon ville inte dricka, särkilt inte öl. Men hon tog den till munnen och drack en klunk och fick lägga all sin viljekraft att inte vrida ansiktet i ett uttryck av äckel. Dom andra tycktes vara nöjda och hon smög ner bruken på marken. Hon med dreadsen såg detta och gick fram till henne sparkade på den halvfulla ölburken som flög en meter upp i luften och landade på en silvrig BMW. Det hördes en arg röst från lägenheten bakom. ”Borgar as! Mansgris!” skrek hon ursinnigt räckte fingret åt en man som sprang ut på trottoaren, röd i ansiktet av raseri. Dom sprang därifrån så snabbt dom kunde, tjutande av skratt över sin nyfunna seger. Hon sprang efter gruppen, men hon kunde inte hjälpa att känna sig lite olustig. Vad han gjort dom? Dom andra pratade om att dom var dom glömda i samhället, alla var imot dom. Det kändes nästan komisk, men hon stämde in i hånskrattet, för det är bättre att bara hänga på. Dom stannade vid en stor ek som tornade upp sig mitt i en gräsplätt. Luften var fuktig och solens strålar kunde inte tränga igenom det tjocka lövverket. Hon såg upp och stelade till, i en av grenarna hängde en prinsessklänning. fullständigt absurt och surrealistiskt svajade den i grenarna, smutsig efter väder och vind. Hon sträckte ut fingrarna och tog ett krampaktigt tag om tyllkjolskanten. Hon hörde dom andra prata spydigt om det feministiskt förkastliga i prinsessklännigar. Könsuppdelning och diskriminering. Men hon hörde bara med ett halvt öra, för det sträva tyget tvinnade sig förtrollande runt hennes handleder. Hon såg med mildhet på tyget. Detta skal av hårda färger, hårda anletsdrag och hårda tankar, passade inte henne, hon visste det egentligen redan från början. Hon ville inte. Varför var allting tvunget att vara svart eller vitt? Antingen förtryckt gullocks bimbo, det mansdominerande samhällets slav, eller brysk überfeministbrud med militär byxor som ska hata allt kvinnligt. Allt där mitt i mellan förkastas med ljusetshastighet. De slitna jeansen kändes plötsligt hysteriskt obekväma mot hennes lår och hon äcklades över tanken av att håret låg i sådana slarviga knutor. Hon gillade inte ens att ha håret uppsatt. ”Jag tycker den är söt.” sa hon tyst. Alla stannade upp och stirrade på henne. Hon med det gröna håret tog ett steg fram och såg på henne som om hon var ett naivt litet barn, med ett sådär nedlåtande leende. ”Va fan, söt? Ja antar att du tycker barbiedockor och leksaksungar är värsta coola grejen då med va? Fy fan, det är sånt som ger oss riktiga tjejer dåligt ryckte.” Hon gestikulerade med ena handen bak mot resten av tjejerna. Hon kände ett hugg av ilska i maggropen, jaså, var inte hon någon riktig tjej då? Hon lungade sig lite och andades tungt. Sen såg rakt upp i hennes ansikte. ”Det måste vara jobbigt.” Orden hängde kvar en stund i luften och fick resten av gänget att se frågande på varandra ”Va, Vadå jobbigt?” Det hördes några nervösa skratt. Hon ställde sig närmare henne och såg bestämt i ögonen. ”Det måste vara jobbigt att se allt så svart och vitt. Ni har verkligen inget perspektiv? Ni klagar på att alla är imot er och deppar, men när det är ni själva som sätter er i skiten och är jobbiga mot alla som inte är som ni. Växt upp någon gång och tänk lite.” Hon tryckte klänningen mot bröstet och sprang därifrån. När hon hade kommit utomsynhåll så stannade hon och andades ut. Tårarna började rinna ner för kinderna. Skit också, ännu en grej som hon inte klarat av. Nu var hon ensam igen. Skit också.