han utsöndrar doften av gammal fylla
bakom de innersta gömslena av hud och por
kämpar kroppens vävnad för ännu
ett dygn av plågsamt liv

de darrhänta nagelbandens sorgkanter
saknar sen länge känsel
och minnen av skratt

öar av mögelprickar
längs skjortkragen solkiga tvekan
kliar och skaver

avståndet syns i passerande ögon
han stirrar själv oseende
över de veckade pannorna

ögonkontakten icke önskvärd

självföraktet bildar pansar
av härdat stål

blåfrusna dagar med
kladdiga plastpåsar utan innehåll
det hängande ansiktet ingen orkar se
bortvändhetens
avstånd och iskyla

urinfläckarna på byxorna 
bildar rosor
som ingen vill plocka

parkbänkar och kodlösa portar
ger lä för stundens medvetslöshet
när den eviga värken av celler
som skriker i vanmakt
och dödsryck plågar

han matar sin kropp med etanol
sjunker ner i disets töcken
av bortglömdhet

de skavda minnesbilderna
i svartvitt av leende små barn
passerar i övermäktig smärta
innan ruset famnar åter

ger önskad glömska
i ögon utan liv

i ögon som väntar
på barmhärtigt slut