stigen
delade sig
ideligen
         lampkronornas
märkliga sus
nynnade sin hymn
om älvar
uppdämda

skogsfåglarnas
ömsinta dialog
under           sommarkattens
liderliga fröjder
fick småfolket
under stenarna
att rysa

barren 
slickade hennes
bara rötter
         de rödaste
myrorna
lät sig inte bekomma
inte ett barr
fick ligga
fel

nattens
väsen
av alla de slag
följde hennes         steg

väl framme
vid tjärnens
svarta vatten
lät hon sig sjunka
sakta             sväva
upp i det
bottenlösa
djupa

huldrornas ojanden
var de sista ljud
hon         uppskattade

över myrens
tysta grönska
                               slöjdansade
nattfolket

de eteriska vita
lämnade
ytan

            stillnade

      så