Det gör ont i mig ibland,
precis som för alla andra.
Jag känner mig värdelös då och då,
men det är väl det man får ta som människa.

Ibland ser jag mig själv i spegeln och funderar,
vad gör de där ögonen där?
Hade jag en näsa igår?
Undrar hur jag skulle se ut skallig...
sedan står jag där i tre-kvart med en trimmer i handen och skalar mitt huvud.

Kanske ska det vara så...
kanske ska man följa varje infall...
Fast ibland säger rösterna saker man inte kan höra,
knivar och blod och stora sår i armarna.
Jag undrar om alla hör rösten den självhatande kroppen tar till.

Jag drömmer inte mycket numera...
men jag upplever ingenting...
så vad ska jag drömma om, navelludd?
Mardrömmarna kommer och går,
fast bara precis när jag sluter ögonen...
det kanske inte kallas drömmar då,
det känns som alla mina gamla rädslor fortfarande har effekt där.
Mörker, spindlar, ögon i mängder och gnagande munnar.

Det är bara fantasi och finns inte i verklighet, jag vet.

Men ibland... när man minst förväntar sig det...
ibland känns det som om verkligheten man sluter ögonen för var drömmen
och drömmen man vaknar in i... det hemskaste hemska... verklighet.

Man sugs in i sin egen förväntan över att morgondagen kommer vara skit...
att livet man lever inte borde vara och att värdet på sig själv...
icke-existens är ett bra ord...

Så om jag vaknar i morgon
om jag somnar och vaknar
om jag sover och vaknar
när natten är över
och morgonen sakta transformeras
till dag
och om jag ser ljuset som gott
och om jag hör ljudet av dagen
och om jag känner viljan och orken
om jag vaknar och inte somnar om
om jag vaknar
om jag vaknar och lever
blir morgondagen
en bra dag

/