Han grävde ner den, yxan
täckte över, gömde
en blodets trofè

i sorg såg han ut över stäppen
över ett landskap,
skör sin brända yta

inför sitt inre såg han 
yxans vassa egg, en höjande hand
ur en sekund vädjande ögon
hans förut så stolta sår
gnagde nu på hans sinne

alla löften vilade
lagda av både fiende och vän
över samma land

han fyllde handen med sand
kramade liv och död
under dans sådde han kärlek
för sargade hjärtan

han lyfte sin blick
kände livets puls
viskade med vinden...

förlåt