mina enfaldiga ord, de tillhör mig

bannar mig själv för skyddslapparna jag bar

för att de vägrade lyda mina törstande händer

så en dag föll de av och jag blev bländad

av solens överväldigande sken jag insåg en sak

helt klart blev det

alla stunder hade växt till en vackert skriven sång

där inga toner träffade rätt

den dagen de föll blev Förtvivlad mitt mellannamn

jag erbjöds inte ens ett plåster på såren

inte ens av mig själv

jag hade förvandlats till en lekplats

jag var din hoppborg, en gunga som svingades högt i luften

nedgrävd i sanden av dina smutsiga fötter

du är ett barn

och jag tillät dig leka

jag lyssnade till ljuden efter vibrationer

önskade så mycket mer än jag fick

så jag hörde i syne

du älskade mig

du älskade inte mig