Tystnad. Tagning. Action.

Ibland känns livet som en film.
Eller som en dramaserie kanske.
Där vi alla har en plats.
Och där vi alla spelar våra roller.

I ens eget liv ska man ju själv ha huvudrollen.
Och ge ledande roller till de människor som man vill ha med i sin film,
Övriga får nöja sig med statistroller.

Och så rullar det på.
Vissa skrivs ur filmen.
De kanske får en roll i en annan film.
Som de gillar bättre.
Eller om de har varit elaka.
Så de kanske de trillar ner i ett hisschakt och dör.
Eller så blir de kidnappade och man ser dem aldrig igen.

Andra får stanna kvar.
De man gillar.
Ja de kanske till och med får skriva på ett femårskontrakt på en gång.
Och behöver kanske inte ens gå igenom en jobbig casting.

Och så rullar det på.
Livet som en film.

Men vad händer om regissören slutar ge direktiv?
Eller om huvudpersonen inte längre kommer överens med regissören.
Om det uppstår kaos bland skådespelarna.
Och ingen verkar hålla med någon om hur filmen ska fortsätta.
Eller hur den ska sluta.

Vad gör man då?
Kan man hoppa av?
Och lämna Titanic innan den ligger på botten.
Eller skynda sig att dra sig undan innan man blir statist i sin egen film.

Folk gör ju det hela tiden.
Ger upp.
Hoppar av.
Byter film.

Men när vet man?
När vet man när det är dags att byta film?