Han förföljer mig vart jag än går.
Vad jag än gör.
Och hur jag än mår.

Han är alltid närvarande.
Och om jag råkar glömma hans existens för en kort stund.
Så påminner han mig genast genom att bara andas lätt på min kind.
Så jag vet att han finns där.
Alltid.

Jag har försökt göra mig av med honom.
Försökt springa.
Försökt gömma mig.
Försökt somna ifrån honom.

Men det går inte.
Han är alltid där.
Och viskar i mitt öra.

Han är inte särskilt snäll mot mig.
För han tycker inte om mig särskilt mycket.
Han tycker att jag borde vara bättre.
Men han vägrar släppa mig.

På många sätt är han ändå min trognaste följeslagare.
För han är alltid där.
Och jag vet var jag har honom.
Han hymlar inte med vad han tycker.
Och ibland kan han till och med trösta mig när jag är ledsen.

Men tro inget annat.
Han är ingen vän.
Fick han chansen.
Skulle han döda mig direkt.