Du blundar hårt.
För du tänker att om du blundar tillräckligt hårt.
Så försvinner allt det onda.

Men när du öppnar ögonen står du fortfarande kvar.
På avgrundens botten och räknar de döda.

Konstigt hur saker kan bli.
Tänker du medan du skyfflar jord över liken omkring dig.

Det smakar salt på tungan.
Men trots det så märkte du inte ens att du hade gråtit.
Inte förrän du stod med tårar upp till knäna.
Fan vad jag måste ha varit ledsen tänkte du då.

Du fortsatte skyffla jord.
För om man gömmer de döda så slipper man se dem i alla fall.
Och då kan man låtsas att de aldrig har funnits.
Praktiskt. Och skönt.
Att låtsas att saker och ting inte har hänt.
Att sopa saker under mattan så att säga.

Du har sett andra göra det.
För så hanterar många livet.

Svetten rinner nerför din panna och blandar sig med dina tårar.
Snart är det färdigt.
Snart är allt glömt.
Snart är allt borta.
Då kan vi alla bli glada igen och dansa kring midsommarstången.

Du plockar blommor för att hedra de som lämnat jordelivet.
Inte för att de bryr sig egentligen.
Utan mer för att visa andra att du bryr dig.
För det är så man gör.

Du placerar blommor på alla gravarna.
Och tittar dig omkring.
Människorna som plötsligt samlats för att ta avsked från sina nära snyftar nästan i takt.
De är fint och prydligt klädda.
Och de har inhandlat näsdukar för att kunna vinka farväl bättre.
Du undrar var de fanns när du grävde gravarna nere på bottenplanet.

Du blundar hårt igen.
Den här gången är det inte för att du tror att det onda ska försvinna.
För det gör det aldrig.
Du blundar bara för att du ska slippa se.
Och slippa känna.
För det är så man gör.

Ja, det är så vi gör.