när det vita mörkret lyser upp

månens framåtvända baksida

samlas kosmos i ett nubbeglas

och alla blommor växer neråt

för det finns inget värre än när

allt går bra och livet är en

flygande räkmacka

tillverkad av

grå blodpudding

när det svarta ljuset sänker sig

över solens mörka baksida,

nubben druckits upp av kosmos

och stenarna svävar som dun

då - störtar jag långsamt upp

i någon annans

vedervärdiga

upplysta

avgrund

hjälplöst