Vildpionerna vid vägen lyste mörkare än blodet han sett då han stuckit sig på mormors gula rosor då han var barn. Ivrigt försökt ta en för att ge till sin mor där i trädgården, där han nu gick uppför Aldors Backe i sommargrusets större stenar vid vägkanten med sin treväxlade cykel.

Det var tidig sommar och söndag klockan var bara vid halvelva och han hade bestämts sig för att ge sig ut i den lagoma värmen med sin nya vita skjorta med uppkavlade ärmar och svarta kostymbyxor och de bekväma bruna loferskorna helt strumplös.

Han hade tänkt sig till staden för att slå sej ner vid något billigt matställe och inta en öl eller två och kanske slottstek med potatis och den söta goda äppelsylten till.

Kanske han skulle träffa någon bekant att umgås en stund med och diskutera helt vardagliga händelser. Kanske få sig ett gott skratt eller se en vacker dam.

När han kommit upp för backen som var alldeles för brant, även för en treväxlad fortsatte han trampa vidare i maklig takt. Förbi den rika Fru Holst blåmålade hus med vita knutar mest kallad för Blåbärskorgen, innan hon flyttade dit hade huset varit vackert gult. De gamla syrenbuskarna blommade i lila, vitt och rött och fröjdade hans ögon medan han cyklade förbi.

Nu skulle han bara ta sig igenom Fågelbergsbondens skog och nerför Pinobergets ena sida med alla höga träd, som tog bort solens ljus så skulle han se den lilla staden breda ut sig på den platta gamla torra sjöbottnen där numera bara den lilla dammen speglade sig i ljuset mellan alla björkar och utsatta gamla bänkar.

Han kom plötsligt att tänka på Alva som han inte träffat på tjugo år och undrade hur hon hade det numera sedan de brutit förlovningen. Ryktesvis hade han hört att hon gift sig med en ingenjör och flyttat till en annan stad. Konstigt varför tänkte han på henne här i skogen……