tre heliga helveten och
en söndersupen kostym

var inte allt


för sedan kom
rocknrollen som ohyra
in i skandinaviens nervvärld

och
min blick följde
honom som främling
som cyniskt cellgift

följde hans färd
från min närhet
till någonannanstans


jag visste redan då att mina år är fler
och annorlunda

att mitt ljus
är ett annat

för han är en sådan
som bär sitt dunkel
fotogeniskt fyrkantigt
stilla som ett färgfoto
utan pardon



jag målar hans hundraåttiofyra centimeter
med stadslukt, cementbestämt

han är havet vid blekinge
måsarna som skriker en blekt saga
om vad vi kunde bli
men aldrig någonsin var

för då jag skulle vika mina ben till papperssvalor
om hans röst var han redan dödsdömd


jag bär några av hans dikterade amen
under armen
framåt mot skandinaviens
allra största nervsammanbrott


och jag önskar att han hade sett mig nu

hur jag blundar
för att se