jag vill försvinna i allt jag aldrig kommer hörajag vill försvinna tiden som håller mig vid liv är en supernova av mörker i mitt förnuft som är kroppens verktyg och världen inget material som ska bankas till rätt form av min närvaro jag vill inte lämna spår hos er svepa in en kroppstempererad vind sedan ut till min inre istid världen är en smed som slår mig tillrätta rätta till mig till rätt acklimatisering jag slappnar aldrig av glödande eld men minsta beröring böjer mig som vass när jag trillar mot ingenting och bara jag är här försöker inte låtsas som någonting hjälper mig att fortsätta hata sekunderna som håller mig vid liv
ensamma skuggor finns kvar när solen går i moln jag går omkring följer cykelbanan som blåser genom stadens ytterkant låser jag in mig själv i tröttheten bortdomnad närvaro ingen hörde av sig ikväll igen och jag blev inte bjuden på bio så jag satt i två dygn framför datorn och hoppades någon skulle rädda mig jag har det ju ganska bra skulle vissa nog lära mig att jag alltid mår skit verkar inte spela någon roll när det kommer till kritan är svarta tavlan för liten för att få plats på väggen jag tänker inte skriva "jag ska aldrig..." tusen gånger för jag håller allt jag lovar alla andra men skiter i orden jag aldrig kommer höra
Fri vers
av
iderik
Läst 191 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2008-03-03 14:03
|
Nästa text
Föregående iderik |