det brukar lossna efter ett tag

jag vet inte mycket om människorna

jag sitter på en

annan planet

och stirrar

på all denna rörelse

som inte är på väg någonstans

jag hör inte hemma här

avvisar världen

sätter mig i utvisningsbåset

glömt spelreglerna

tappat

bollen och sparkar

kontrollen åt helvete

glömt spelreglerna

trasslar in mig

i trasiga nät

som aldrig släpper igenom mig

jag är ledsen hela

tiden och jag vet

inte varför längre

det blåser

kallt och infartsleden

är ett löpande band

in i karlskrona

dagarna är allt

jag kan ta en

i taget av

ögonblicken staplas på hög

för jag tror att sängen

blir skönare att ligga i

om jag lägger minnen under madrassen

isoleringen har bara börjat

jag är ingen bro

lust och hägring stor

en blomstertid som aldrig kommer

nåt ska jag väl göra

av ensamheten

sorgen och isen

i solarplexus

detta är ett återkommande tema

och det går inte att se

min hemlöshet

kan aldrig uppskatta

förtjänsten av allt jag hatar

jag inte kan ge mig

varför ska jag bry mig

det här är min upplevelse

ingen annan kommer

dela den

jag har inget bröd att bryta

jag är ingen

jävla jesus har jag ju sagt

bryggarberget under mina fötter

världen på mina axlar

och min självbild krossad

spridd för vinden

jag kan bara skriva

när smärtan kommer

och river i min hunger

kommer jag kunna befria mig

det är alltid för långt hem

för att jag redan ska vända tillbaks

verkligheten distraherar

jag vänder mig själv

ryggen

ut och in

för att försöka

hitta kärleken jag glömt

var finns jag

om inte här och nu

det är så tyst

mina tankar

skramlar och skriker

att de hatar mig

döva hunger

döva ensamhet

döva ångest

döva sorg

döva

vi är döva

ni är döva

ge mig en sekund

som jag inte spiller i vasken

kanske bäst jag somnar

innan jag gör någon illa

och ångrar att jag är jag

jag driver

mig till vansinnets brant

och varje gång

ångrar jag mig

vänder

tillbaks till ingenting

jag hatar min sjukdom

som gör att jag hatar

mig själv och håller

tillbaka mitt liv

med tyglar som borrar

in i mitt tandkött

jag är trött och grinig

ledsen och ensam

inget som håller

mig på plats

väntar på att få lämna

mig själv hos någon annan

och inte bry mig om

vad jag bryr mig om

jag blir aldrig

stor och stark, mamma

det spelar ingen roll

hur mycket jag äter

mitt hjärta är av glas

och mina känslor är

aldrig halvfulla

och ingen kan älska

mig bara sådär

jag hör era klagomål

som susar i skallen

på mig är jag vilse

kan jag förlåta mig själv

när ingen annan gör det

kan jag acceptera mig själv

när äcklet överstiger förnuftet

när maten vilar

i min ångest

som fyller mitt hem

när alla har dött

blod

så jag ser att du är verklig

blod

så jag ser att du känner

smärtan jag ser

när jag blundar

blöd

och visa mig

vad jag missar

just

nu

just det

ingenting

och allting

jag inte vill tänka på

är en bomb i min käft

tänderna skakar galler

bakom lås och bom

går en järnvägsräls i cirklar

jag kan inte spy mig härifrån

och det var nästan ett år sedan

jag spillde ut

min sorg i toaletten

nu gör det alltid ont

och rakbladen skiner inte

starkar än solen vissa dagar

går skuggorna i moln

och inga konturer

syns i luften

lungorna i kroppen

pumpar mig tom

varför kan jag inte somna

innan allt tagit slut

myntet vänder sig

i min mage

men jag har alltid en baksida

att leva ner till

inga motsatser

kan kompensera bort

allt jag aldrig lyckas lösa

allt jag aldrig blir fri ifrån

allt jag saknar att jag inte vet

hur det är att sakna

jag blir yr

när det går bra

och ambitionen överstiger förväntningarna

jag aldrig kan leva upp till

jag heter jante

och vill inte vara någon

som kommer ihåg mig

för den jag alltid är

tyst                                                                    

tyst                                                                     

tyst

skriken fortsätter eka

fast jag sväljer allt jag kan

intensiteten ebbar ut i flod

och vågorna slår mig strandsatt

stillastående

en ö utan hav

seglar i en pessimistjolle

jag leker med orden

för alla kamrater är döda idag

och jag måste gunga högst

av alla måste jag

gunga

och det är lättare

när man är ensam

jämförelsen förstör förförelsen

av mitt liv

förödelse

födelse

dagskalas varje dag

är livet en fest

jag hellre skulle stannat

hemma ifrån

och glott på film

jag orkar inte förklara mer

förlorar orden och inga fler

kan läsa mina tankar på papper

jag torkar mig i röven med

jag har ingen stil

är öppen för förlag

avslag på slag

är skitpoetens lag

överviktiga dikter

jag vägrar banta

bort mina känslor

kroppen krympte i tvätten

så nu får jag inte plats

och varken palats eller koja

är jag någonsin hemma

i när jag vecklar ut mig själv

når jag inte från kant till kant

ytterligheter

omöjliga att omfamna

någon borde rädda mig

men jag vet inte vem

rädda mig

rädda barn

rädda mig

men jag vet inte vem

jag ska ge

alla mina vitsippor till

vår sommar är höstmörk hela året

och vintern strax runt hörnet

hur började jag

alltid med någon annan

men slutet är alltid jag