åkte till växjö och slamade...
ångesten rasar i morgonångesten rasar jag orkar knappt vakna brinner is i magen hur är överlevnad möjligt när jag inte vet någonting om livet det är mörkare än bläck och kaffe idag när jag inte vet om jag kommer träffa någon om dagarna trillar jag in i självhat kontrollen andas knarket tappar allt och har svårt att fånga orden när jag faller ner i ett bottenlöst kaninhål inte tänka på allt jag vet att jag vill glömma skallen fylld av olja tomheten gnager sakta upp min kropp jag har slarvat bort min själ och hittar inte hittegodsavdelningen den här sekunden är en rostig brödkniv i solarplexus kan inte cykla snabbare än att jag alltid väntar på mig själv när jag kommer fram sväva ut ur min strupe kan inte svälja luften tankarna är tjocka klumpar i min hals ingen sanning i mina fingrar bara min upplevelse av det jag tar för givet som livet
snövit bländar mig jag är alla sju små dvärgar men vet inte vad jag vill när jag vuxit ur mina kläder hur kan allting som är viktigt försvinna mitt hjärta täckt av mossa bankar sönder mina revben till damm jag kan verkligen inte sluta tänka på dig just nu och inte sedan heller hur länge kommer jag vara ett löv i stormen som blir överkört av bilarna och studsar mot trottoarkanten innan jag blir en ny knopp på samma träd jag föll ifrån det är svårt att plocka enskilda droppar från havet vill du hålla mig sällskap när jag blundar och drömmer när jag längtar och undrar om jag någonsin kommer flytta in hos mig själv flyta in i mig själv
nu väntar jag på bussen som ska ta mig till växjö det blåser och regnar lite jag undrar om du skulle fråga mig vad jag tänker på när jag är ensam om du var här kan du berätta för mig att jag kan röka sönder hur många liv som helst men ändå aldrig hitta mig själv i himlen det är svårt att välja sida när man grävt alla skyttegravar åt sig själv jag blundar glömmer vem du är glömmer vem jag är när jag blundar och hoppas inte på fred för jag investerade allt jag ägde i kriget men nu är kulorna slut och jag missade mig själv jag har missat mig själv jag snorar och undrar om någon kommer rädda mig tänker på allting jag aldrig haft bara för att jag varit för rädd för att förlora det du har varit här nu kan jag inte röra mig sitter på bussen och jag ställs på en kulspets vad fan är ensamhetens snålblåst värd jämfört med dina andetag mot min hals nu åker bussen jag såg din rosa jacka försvinna in i staden
jag undrar hur många gånger jag kommer tappa mig själv och hoppas någon annan plockar upp mina hjärtslag det är inte så många här jag känner mig ensam försöka hålla folk på avstånd för att undvika separationsångesten när jag lämnar dem i besvikelse över all skit jag kräks i mitt egna ansikte
jag hatar mig blodig hoppas jag kan somna och vakna utan att ha glömt vem jag är i mina drömmar hur ska jag nu kunna sparka mig själv framför mina fötter jag är ju alltid hemma har det visat sig vill inte ha gräset i ögonen som våren lämnat kvar vill somna i din famn och vakna som någon annans arm timvisaren sliter sig friare än mig så här men vet inte om jag vill sitta på tåget hem och hata att jag lyckades ta mig hit jag har fortfarande inget att göra tiden är tråkig när jag inte vet hur lång den är ensamhetens ångvält krossar min ryggrad jag är ett vakuum men blir aldrig tyngdlös varför envisas jag kan inte hitta en anledning till att låta mig flyta ut i svarta streck om ingen är här och håller raderna på plats
det känns som jag nyss vaknat men istället för att njuta av uppstigandet grämer jag mig istället över att jag inte masade mitt arsel ur sängen tidigare nu är det för sent att göra något också bara ett sätt att lura mig själv blåklockorna flämtar jag tycker synd om getingen som inte verkade kunna flyga kröp fram på trottoaren det såg ensamt ut jag hälsade men fick inget svar och jag som inte ens tycker om apelsinjuice men tydligen hade jag fått pengar på mitt konto det kanske är lika bra att använda dem det är väl det man har dem till konstigt hur man tror att det man har klarar man sig utan och det man aldrig saknat tror man att man behöver jag visste ju inte att det var uttagningen till sm kan ju skylla på det att det var därför jag inte förberett mig har inget att säga längre alla tankar känns för små ovärdiga att slösa bläck och papper på jag släppte dikterna i vattenpölar blåste dansade snubblade föll ragglade vinglade stupade fram några gick förbi när jag slaktade allt jag trott på de undrade "vad fan håller han på med?" "...skräpar ner...mummel...mummel..." jag tänkte att mina ord hör hemma i rännstenen att jag var trött på poesin hela skiten men vad ska jag göra även om ingen uppskattar slemmet jag hostar ur mig ingen nonchalant harkling utan den värsta sortens kikhosta så hela kroppen krampar och strupen vänds ut och in om jag jobbar på min image kanske orden blir autentiska ännu en vardag utan innehåll dagarna påminner om testbilden på tv man väntar på att det ska komma något bra intressant roligt spännande kärleksfullt dramatiskt lärorikt men istället blir man hypnotiserad av flimmer och envist tjutande kan inte förmå sig att byta kanal till slut blir färgerna intressanta i sig och man hittar logiska mönster man inte sett förut det blir så självklart enkelt att hänga med när man inbillar sig ett sammanhang tror att man kan välja ett annat program när man vill fast bara lite till har inte tittat klart ännu ska bara bli klar med det här sedan ska jag byta verkligen byta kanal men det blir för sent som vanligt dags att gå och lägga sig
hoppas det är någonting bra på tv i morgon |
Nästa text
Föregående iderik |