cigaretten skelettet
är bara rök idag
jag är aldrig så ensam
som när någon gått
jag vet inte
som vanligt
oftast känns det som om jag
kommer dö vilken sekund som helst
men jag känner att jag lever
jag är en krossad spegel
jag är dimma dagg och spindelväv
jag är en grå regnbåge
en uttorkad vattendroppe
en konstbevattnad öken
jag är tom och uppfylld
det börjar kännas lite bättre
so hard to put my bony finger on
vad ska man skriva
när det känns bra
vad ska man göra liksom
smulor känslor köksredskap knivar blåklockor
blomblad askkoppar kaffekroppar
cigarettfingrar knarklangare folköl katastrofer
brist på inspiration och det här kanske är
meningen
meningen med livet
leva treva undra söka
vem är jag
utan mig
jag är allt jag drömt om
att jag alltid viljat vara
har jag tappat förmågan
vad finns inom mig
vad känner jag i det här ögonblicket
vad rör sig
inom mig
har jag kärlek här
växer det rosa elefanter i min bröstkorg
fast ingen ser
och inge är här
att ta emot den
det gör ont
och samtidigt
är jag en supernova som imploderar i himlen släckt
av stjärnor upplyst
i mina ögon och fingrar som känselspröt över tangenter papper kroppar jag undrar
kommer jag få ha sex igen
det hade varit trevligt

jag är en känslig konstnärssjäl
och jag är ömtåligare än porslin
ibland tappar jag kappan vid minsta vindpust
men ibland lyckas jag klamra mig fast
vid ett grässtrå och göra
det större än världens utdöda regnskogar
den enda anledningen jag har till att vara ensam
är för att kunna skriva
om hur jobbigt det är att vara ensam
fast jag vet att det inte är riktigt sant
och när flytet flyter ut över bläckpatroner
baroner med bajonetter dansar i min säng och balkongen rasar upp till
sjätte våningen för jag borde
inte rusa in i vatten över huvudet
och ta mig överallt jag aldrig kan vara
men okej att det är så här
kanske fast nej
det är något som förändras
jag vet inte riktigt vad
kanske
kanske jag börjar
skaffa ett liv
och tycka det är okej

och jag vet inte
ska jag sluta skriva
vad händer då
tänk om datorn exploderar
rakt in i mina ögon
tänk om väggarna börjar krypa
utåt
äntligen utåt
vidga mina vyer
även om öppna platser stirrande blickar
kan göra mig liten och rädd
jag växer
fast vill krympa
jag vill inte vara stor och stark
och inget ansvar på mina axlar
tack och hej
jag är betydelselös
men full av meningar
jag inte förstår
det är som någon pluggar in en kabel i ryggraden
och motpolerna möts
blir stötar i skallen
i bröstet i fötterna
jag somnar när det slutar tjuta
måste skriva
måste skriva

stå inte bara här
hela världen går miste om dig
jag är din skönhet
när ögonen svider i solen
och trumvirvlar schack matt
jag säger god natt i lagom ton till rundgången
i trappuppgången
och färgen flagnar
klättra upp
upp
upp
men jag har höjdskräck
vet att jag alltid faller
men inte nu
inte nu
inte nu
och inte
nu heller
inga tändstickor att bygga båtar av
ingen bark att tälja
finns kärnor i jorden
när vi låter lavan smälta och begravningsbyrån ringer
vill ha mitt namn
varför har jag vant mig
vid hat, smärta och sorg
kan jag dansa mig ut härifrån och låta rytmerna riva alla hus
i en swimmingpool
flyter höstlöv
en hinna av eld
på din klorindrink
fukta dina läppar
och kackerlackor kryper ur din mun
och slickar i sig sockret
varför väller mörkret
varför kan jag inte låta bli
men varför ska jag döma mig
groteska bilder i mitt inre
blandas med nattens skönhet
låt blombladen segla från broarna
vi måste andas nu
innan vattnet sjunker
till botten med en dröm
jag glömt att jag hade
ska vi springa ikapp
jag är redan framme
så le mina kyssande läppar
och tvätta dina laken i klarrött mensblod
jag har verkligen
tröttnat på att ro utan åror
och fylla båten med oro
tills jag sjunker
gjorde inte saken bättre
sjöstjärnor
sjöstjärnor
havet är en himmel
bottnar jag i molnen
orden kan sväva mig vart som helst
och förorenar ingen
allt jag tänker
är en cigarett utan slut
men allt jag känner
är glöden som aldrig
aldrig slocknar