Han tittade på henne länge.
Om jag kunde så skulle jag bära dig genom hela livet.
Sa han.
Hon log.
För hon visste att det var sant.

Hon visste det.
Men hon vände sig ändå om.
För att kolla om det fanns någon där.
I skuggan.
Någon särskild.
Någon hon väntat på.

Han tog henne i handen och drog med henne.
De promenerade längs vägen.
Han tittade henne i ögonen.
Han älskade henne.
Det visste hon.
Men hon vände sig ändå hela tiden om.
Och tittade.

De fortsatte gå.
Men hon började sakta av.
Och hennes hand förlorade sakta greppet om hans.
Hon vände sig om igen.
Och där såg hon det.
Skuggan av någon.
Hon kunde inte urskilja vem det var.

Hon tittade på honom.
Hon såg att han förstod.
Hans ledsna ögon sa allt.
Om det ändå bara räckte.
Men det gjorde det inte.
Hon kysste hans hand.
Innan hon släppte den.
Stirrade in i hans ögon och försökte hitta en anledning att stanna.
Men hon hittade ingen.

Så hon vände sig om och började springa.
Hon sprang mot det okända.
Mot skuggan hon inte kunde urskilja.
Från det trygga till det otrygga.

Men hon var tvungen.
Hon skulle springa tills hon hittade honom.
Han som gömde sig i skuggorna.
Han som var svår att finna.
Han som fick henne att brinna.

Tårarna rann nerför hennes kinder medan hon sprang.
Och hennes kropp var trött.
Men hon kunde inte sluta springa.
Och hon kunde aldrig vända om.
Det visste hon.

Så hon fortsatte springa.
Och jaga den skugga hon sett.
Som hon visste fanns där någonstans.
Och väntade på henne.