det vita är för vitt
jag står inte ut

orkar inte se

det tomma

ofyllda
oanvända
onämnbara

det vita skriker så högt
så hjärtskärande
mina ögon värker av oljudet
jag vill blunda

titta bort

men dras som av en magnet
tillbaka med blicken

                *

så jag fyller det vita med svarta ord

känner
för stunden en viss lindring

men det fylls ändå inte upp

fogar delarna saknar mål

och jag tvivlar
för det blir ändå aldrig helt

det är
som om det saknas

ett ord