Ser du mig från din plats i himlen,
eller är det bara en förhoppning jag bär?
Önskar att jag hade sagt till dig
hur mycket du betydde för mig

men jag lät bli

År efter år gick livet vidare
tog din närvaro som oupphörligt given
sen kom sjukdomen, som gjorde dig
min starka lugna pappa
till ett plågat, sorgset väsen
Innan jag fick mod till mig
rann kraften ur dig

när du lämnade oss
fylldes jag av lättnad
ditt lidande var äntligen över

men orden

de
som
aldrig
blev
sagda

blev till en smärtsam mantel

en
mantel
som
jag
bär
än
idag