Den ligger inbäddad i ett tjockt täcke av snö.
Min barndomsstad.
Vit gnistrande glimrande snö.
Det är riktig vinter här.
Mörkt och kallt.
Och vackert.

Alltid när jag kommer hit.
Så dyker minnen från min barndom upp.
Det är som att jag åker tillbaka i tiden.
På en snöglidare tillbaka till det färggranna 80-talet.

Och jag minns mina vintrar.
Medtvingad ut i skidspåret av en ivrig pappa.
En pappa som förstod att han var tvungen att muta med en festis för att få med mig.
En apelsinfestis i trekantsformat.

Och hur jag brukade älska att få en kram av honom.
När han kom in efter att han hade plogat gården.
Då var han kall om kinderna.
Och det kändes så svalt och skönt mot mina bleka små.

Jag minns när vi brukade åka iväg på pimpeltävling med familjen.
Och mamma gjorde goda mackor och choklad som vi fick äta ute.
Konstigt nog så smakar allt så mycket bättre utomhus.
Jag undrar varför.

Jag och mina kompisar var ute nästan varje kväll om vintrarna.
Och byggde små hus av snö.
Eller långa underjordiska gångar där vi kröp omkring.
Vi gjorde rum i gångarna och tände ljus.
Och låtsades att vi bodde där.

80-talet då inget kändes farligt.
Allt var bara glitter färger och satin.
Konstiga frisyrer och mycket smink.
Lördagsgodis varje lördag.
Både på TV och i en godispåse.

Vi åkte kälke ner för långa backar.
Tills vi blev rosiga om kinderna.
Och sprang hem för att äta mellanmål.
Svartvinbärskräm och limpmacka med ost på.
Gott.

Och det var så härligt att ställa sig under de snötäckta träden.
Och skaka på dem så att all snö regnade ner på oss.
Vi skrek av förtjusning varje gång.
Det var så roligt.
Undra om jag ska pröva det imorgon.
Eller har jag blivit för stor nu?

Nu är jag i alla fall här.
I min snötäckta barndomsstad.
Ska lägga mig i mitt rosa flickrum och drömma.
Drömmar om snö som regnar.