Du, så långt borta.
Ett farväl som än idag gör så ont.
Din beröring,
din blick,
din känsla,
din personlighet.
Jag kommer aldrig att glömma.
Jag kommer alltid att vilja.

Allt har en mening,
jag vet.
Jag har bara inte listat ut vad
meningen mellan oss två är.
Varför våra planer på att ses igen
alltid har korsats av så mycket.
Att det inte har blivit av.
Varför ödet inte vill att vi ska ses igen.
Jag kan inte förstå,
kan inte.

Du fick mig att känna mig trygg,
uppskattad och omtyckt
för mig.
Så mycket.
På så kort tid.
Du är den mannen som jag
skulle kunna vänta en livstid på.
Som jag på avstånd och
väldigt försiktigt
suktar efter.