Om jag önskar litegrann och tittar upp mot himmelen

viskar:

kan du komma hem nu,
när allt är svårt och grått?

Skulle du då kunna säga upp dig
eller ta ut semester några år
och säga allt det där som du sa
förut?

Jag önskar så mycket,
men om du fanns här så skulle jag inte önska mig nått.

och

havet är stort och jorden är rund.
Men himmelen är oändlig,
och
där ligger du i snön och väntar på något nytt.

Men jag har fastnat i ett mönster
där döden är både början och slutet
och livet är en kollaps och ingen paus i skriket.

Fast du väntar nog på ett samtal om hur
bra det är här när du är borta
men jag kan inte ljuga, för här är allting kasst.

Jag har tappat greppet om min låga
och din mamma hon är sjuk.
Hon mindes inte dig, och frågade om mitt namn.

Jag vet (jag vet verkligen)
att det inte är henne jag behöver
Men hon var nog lite som en andra version av dig.

Jag vet inte längre om du hör mig
från långt långt där borta,
men säg mig vad jag ska göra
för allt jag känner är så fel ,

och det jag gör förstör,
Jag vill inte förstöra.
Så hjälp mig vara tyst

och vagga mig till sömns innan jag bryter ihop.
För mina ben är så svaga nu
och skriket är mitt rop

( och om jag ber dig komma hem nu
när allt är svart och grått
kan du få permission då
tills känslorna gått bort? )