Simon Spayer:
Gender - Male
Age - 23
Country - Sweden
City - Stockholm
Skincolor - White
Haircolor - Brown

Bildäcken lämnade öresundsbron och rullade vidare på svensk mark. Kim hade inte sagt ett ord under hela resan. Inte ens då Oliver stannat vid en mack och frågat om hon skulle ha någonting att äta. Han lekte med tanken på att hon var döv och därför inte kunde föra en konversation, men den tanken revs snabbt i bitar då hon nu stängde av bilens ljudanläggning och sa,

- Vilket oväsen, hon gjorde en paus och fortsatte sedan, vi ska till gamla högkvarteret. Du vet vägen dit va?

- Jo, lita på mig. Jag har varit med förr, sa han och skrattade högt, utan att riktigt själv förstå poängen i sitt dåliga skämt.

Kim såg bara på honom med rynkad panna och riktade sedan blicken ut genom fönstret.
Oliver började vänja sig vid kidnappningsstrukturen som alla uppdragen tycktes vara uppbyggda av. Att man aldrig fick veta någonting, man skulle bara vara med och följa order som kom. Fast det irriterade honom samtidigt eftersom han då inte kunde föra en egen normal planering. Han kunde ju till exempel inte bestämma sig för att han skulle stanna i Köpenhamn och gå på Tivoli då dem åkte igenom Danmark. Fast den planeringen hade han nog inte gjort ändå kom han fram till efter att ha tänkt på det i ett par sekunder.
Då den före detta DI-basen kom inom synhåll vände sig Kim mot Oliver.

- Uppdraget är mycket simpelt ifall det går som det ska, sa hon lugnt och fortsatte, allt vi ska göra är att packa ihop det som behövs ta med till Frankrike, ifall det nu finns något sådant. Och resten ska vi oskadliggöra.

- Oskadliggöra? Sa Oliver och såg frågande ut.

- Förstöra. Se till så att fienden inte kan ha någon användning av det genom att få reda på någon information om oss. Kort och gott, vi ska gå igenom precis allting som finns i DI-huset, avslutade Kim vars lugn och självsäkerhet nu började irritera Oliver.

Helt plötsligt tog vägen slut, fortsättningen hade förstörts i bombningsattentaten. Det var inte mer än två hundra meter kvar till huset och Oliver lät bilen tugga sig fram på den trasiga asfalten hela vägen till skyddsbubblan som Kim nu stängde av och genast försvann bubblan. Det som varit innanför bubblan låg helt orört med undantag för de ställen där de två bomberna träffat i huset.
Oliver körde in och ställde sig mot den bekanta porten och tryckte på knappen i bilen som gjorde att porten öppnade sig. Kim aktiverade skyddsbubblan och genast syntes bubblan igen.
Bilen åkte ner i det stora garaget och snart hade Oliver och Kim lämnat bilen för att åka upp med hissen.

- Ta den här, ifall något skulle hända. Ingen har ju varit här på ett tag trots allt, sa Kim och räckte över en pistol åt Oliver.

- Tror du det kan vara någon här? Borde inte skyddsbubblan räcka? Frågade Oliver oroat.

- Jodå, den ska räcka. Det är bara ifall något skulle gått på tok, sa Kim lugnt.

Kim klev ur på Avdelning - Information medan Oliver fortsatte upp mot bostadsavdelningen. Han ångrade att han inte hade stannat i Frankrike. Varför hade han envisats med att åka därifrån. Där var det åtminstone säkert, och han hade sällskap av Gina. Istället hade han begett sig iväg på den här ödesdigra resan som tydligen kunde sluta i döden eftersom den var farlig nog att kräva utrustning som pistol.
Han började gå igenom rum efter rum. Varje låda och skrymsle var tvunget att kollas. Och fanns det en pappersbunt så var han tvungen att kolla varenda papper ifall något var tillräckligt viktigt att ta med till Frankrike. Men det var inte förrän i Miia Feddellis rum han hittade något intressant, en dagbok. En dagbok som mycket väl skulle kunna innehålla svaret på varför Miia kastat Charlies grejer. Han la ner den i sin väska och skulle precis lämna rummet då Kim stack in näsan.

- Jaså här är du. Jag har gått igenom alla de rummen du inte hunnit med ännu så nu tar vi nästa våning, sa hon och vände genast på klacken ut ur rummet.

Efter ett intensivt letande i Kims tempo hade de gått igenom varenda våning ovanför mark. Nu hade de bara våningen absolut längst ner kvar. De stod i hissen och tryckte på knappen utan namn. Hissdörren öppnades och de kom in i ett litet rum. Det var cement överallt och det stod hyllor med lådor längs väggarna. Kim tog genast en låda och öppnade. Till sin fasa såg hon att lådan var fylld med pappersbuntar.

- Det här kommer ta flera timmar att gå igenom varje låda ifall varje låda är fylld med papper som vi måste läsa, sa hon och ansträngde sig för att låta lugn.

Oliver hjälpte genast till och tog en egen låda.
Det gjorde klar den hyllan och Kim plockade ner en låda från nästa hylla. Men då hon tog ner lådan såg hon att det var en dörr bakom hyllan.

- Vart går den här dörren? Frågade hon och nickade mot dörren medan hon såg på Oliver.

- Inte en aning, svarade Oliver och började plocka ner lådorna från den hyllan.

De flyttade på hyllan och upptäckte att det inte var någon vanlig dörr utan en tjock säkerhetsdörr. Kim vred på det stora handtaget och drog den tunga dörren mot sig då den med ett rossel öppnade sig. Det var totalt mörker innanför dörren, men Oliver lyckades hitta en strömbrytare som tände ett lysrör i taket.Rummet var tomt men det fanns en vanlig dörr i andra änden av rummet som Kim ledde Oliver fram till. Försiktigt öppnade hon dörren och ljudet av musik strömmade igenom.
Hon gick in, tätt följd av Oliver. Det såg ut som ett vardagsrum där inne, det fanns tv, soffa och allting annat man kan förvänta sig av ett vardagsrum. Diverse lampor var tända och de tillsammans med radion som stod på avslöjade att det fanns någon där inne. Snabbt drog Kim upp sin pistol och gick inåt. Vardagsrummet tog slut och blev en korridor med dörrar på sidorna. Hon lyssnade noggrant och gick förbi de stängda dörrarna enda tills hon kom fram till en dörr som stod på glänt. Det hördes röster inifrån samt ljud från bestick och porslin. Snabbt sparkade hon upp dörren helt och riktade sitt vapen mot de tre personer som satt vid ett köksbord och åt och som nu blivit totalt chockerade av att Kim kommit in.
Två män och en kvinna satt nu helt förstelnade då Kim plötsligt påbörjade sitt förhör.

- Vilka är ni? frågade hon med sitt välbekanta lugn.

- Daniel Forester, Tracy Anakin och själv är jag Simon Spayer, svarade den yngsta av de tre personerna.

- Vad gör ni här? Fortsatte Kim och ställde sig lutandes mot väggen.

- Nej nu är det min tur att ställa en fråga. Vet du vem min flickvän Gina Davis är? Sa Simon Spayer och såg på Kim med förhoppning i ögonen.

///Nico Zasha Kroik