Solen letar sig in,
mellan fönstret
och gardinerna

men jag är inte mottaglig,
och sömnen är som bortblåst
tårarna spränger innanför
min hud men jag orkar inte gråta.

Stannar upp och blickar tillbaka,
viskar adjö men ångrar mig snabbt
för jag vill inte glömma
varför
varför kan jag inte glömma?

Jag kan inte ljuga för dig,
du vet att jag inte kan
för det är en omöjlighet
och
jag gör det igen.

(har du läst mina gamla dikter?)

för det har jag.
och det visar sig att jag gjort det
förut,
Jag har bett dig att inte vara ledsen
men ändå fortsatt såra.

Det är ungefär som att
kasta ner dig i marken,
och be dig resa dig upp
medans jag sparkar sönder
ditt hjärta.