Du gör mig.
Frustrerad.
Ilsken.
Galen.
Skogstokig.
Och sjuhelvetes jävla förbannad!

Men också.
Förälskad.
Mjuk.
Len som siden.
Gullig.
Snäll.
Och idiotfånflinande.

Hur är det möjligt att en människa kan framkalla hela ens känslospektrum?
När andra människor kan gå oberörda förbi.
Och ge ordet tomhet en ny betydelse.

Jag vet inte.
Ibland vill jag tillbaka till tiden då jag var avstängd.
Då ingen kunde komma åt mig.
Då ingen kunde beröra mig.
Ingen alls.

Vad mycket enklare livet var då.
Men det är klart så jävla roligt var det väl kanske inte.

Åh alla känslor.
De gör mitt liv till en spännande färd genom skräck och förtvivlan.
Och genom kärlek och lyckorus.

Ack så jobbigt det är att känna.
Men ändå ganska härligt.
Eller?