Jag överkompenserar ibland

när rädslan kommer och verkligheten känns

lite felplacerad

då ler jag och skrattar

... det var min uppväxttid

den kommer tillbaka ibland

mer sällan nu med de vita pillerna

men även nu... ibland

men jag trycker ner tanken

längre och längre ner

då jag inte kan hantera den

Jag kommer explodera en dag

det känns så självklart

krevera... bränna ur vad som finns kvar i hjärtat

och dö en liten smula till

Det känns lite ironiskt

vad har jag att klaga på egentligen?

Ingenting... ingenting... ingenting...

förutom mig själv

Mina satans fingrar...

/