Våren var än en gång i antågande och han log när han gick ut genom hissdörrarna och vidare ut genom dörrarna. Han drog halsduken lite närmare och promenerade genom stan och styrde stegen mot Slottet och den gamla kyrkogården. Han satte sig på stenmuren och väntade. Så plötsligt sken han upp och gick fram till en kvinna och höll om henne. Hon släppte taget om barnvagnen och kysste honom.

\"Hej, Björn. Hur var det på jobbet idag?\", frågade hon.
\"Nu är det lite stressigt med tanke på att allt ska lämnas in om två veckor, men det är inget och bekymra sig över. Nu är det ju helg\". Han log och hörde hur någon gnydde ur barnvagnen. Han kikade ner i vagnen.
\"Så du är vaken, ja hej på dig. Kom här, lilla gumman.\" Försiktigt lyfte han upp det lilla barnet med sitt tokiga eldröda hår ur barnvagnen och lade henne intill hans bröst.
\"Min älskade lilla Engla, kan du förstå att jag älskar dig så?\", viskade han i hennes öra. Det lilla barnet slumrade nu på hans bröst.
Så vände han blicken till kvinnan. \"Och kan du förstå hur mycket jag älskar dig, Catarina?\". Catarina log med hela ansiktet och tog hennes makes hand.

\"Köpte du några blommor att lägga på graven, eller?\", frågade han.
\"Ja, jag köpte några gula rosor som vi kan lägga\", svarade hon.
Han kramade om hennes hand \"Tack, älskling. Då går vi nu då\".
Sakta lade han ner barnet i vagnen och så gick dom in på kyrkogården och ställde sig vid en gravsten. Björn tog rosorna och lade ner dem och mumlade:
\"Mitt hjärta kommer alltid värka av saknaden till dig. Jag glömmer dig aldrig\".

Han reste sig upp och ställde sig vid sin fru. \"Nu vet jag att ingenting är dött, allt lever kvar i oss själva.\" Hon log och så gick dom långsamt ut genom kyrkogårdens grindar. Och allt eftersom dom gick allt längre blev ljudet av deras prat till slut till ett mummel som förenade sig med vinden.



Allt går igen, även kärleken.