De är som fläckar på min hud.
Spår av det som varit.
Som att jag är märkt för alltid.

Du tar en trasa och försöker skrubba bort dem.
Och jag låter dig försöka.
Trots att jag vet att det är lönlöst.
Men jag vet att du behöver försöka.
För då kan du gå sen.
Utan att vända dig om.

Fläckarna försvinner inte.
De blir bara fler och fler.
Du tar fram en pensel och försöker måla över dem.
Så som du gjort under hela ditt liv.

Jag sliter penseln ur din hand och slänger den mot väggen.
Och jag tar upp trasan och slänger den i soporna.
Mina fläckar kan inte skrubbas bort med Ariel.
Eller ens med svinto.

Mina fläckar sitter kvar.
Tatuerade erfarenheter.

Ska jag vara stolt.
Eller ska jag hata mig själv.
Jag vet inte.
Men det är ju mina fläckar.