Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
del 1<br>


Der Tod des Herrn Jung 1

Jung träder in i salen och ett högt och plågat "auuuuw" faller ur hans mun. Munhålan är nu på utsidan, liksom konvex. Jung har vänts ut och in, och den store psykologens hjärna ligger och dallrar ovanpå skallen likt en kungakrona av brosk. Även hans psyke är på utsidan, i form av en pöl av fett, vatten, blod och slem på golvet där han står. Från insidan hörs en kvävd stämma, "Wir sehen Farben, aber keine Wellenlängen".

Han står inte ut, musklerna förtorkar i den kvava wiensalongsluften som är övermättad av Mozartackord. Tonerna av en dammig gammal vals fastnar i det klibbiga köttet. Jag bestämmer mig för att befria herr Jung från kvalen. Plockar så upp ett armborst skjuter av: SPLASCH! Vid Helvetia, mitt i prick!

Hjärnan faller av det broskiga och bloddrypande röda huvudet och kroppen rasar samman likt ett slarvigt byggt korthus. Jungs magnifika hjärna glider säkert tjugo meter på det spegelblanka marmorgolvet, innan den abrupt stannar mot en societetsdams fot med ett ljud som skulle kunna liknas vid en barnfot som stampar i en lervälling. Den dekadenta damen plockar ogenerat upp hjärnan och tar en tugga, som vore den en kanapé. Hjärnan har bildat ett slemmigt spår efter sig och gästerna halkar omkring på marmorgolvet. Det är en komisk syn. Drinkglas och tilltugg flyger till höger och vänster. Glasskärvorna och slemmet projicerar i taket det intrikata mönstret från marmorgolvet, och miljontals av darrande strängar uppenbarar sig.

Jag har dödat herr Jung, tidernas störste psykolog. År 1875 efter Kristus till år 77 före Kristus var hans levnadstid. 77 år senare skulle han åter födas och ytterligare 33 år senare åter dö, den här gången som snickare uppspikat på ett stort T. Själv hade han föredragit ett litet t, så att han kunde fått sin tunga svans uppspikad på böjen nedtill. Nu får jag kyrkan efter mig, Schweizergardet närmare bestämt. De har tunga rustningar och långa hillebarder och är således betydligt långsammare. Deras väldiga stålskor bildar sprickor i golvet som sprider sig upp i kolonnerna och ned i fundamenten. Det är bara sekunder innan byggnaden kollapsar.




Prosa av Nils Nyberg
Läst 582 gånger
Publicerad 2008-04-08 05:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Nils Nyberg
Nils Nyberg