Nr 197. Högtalaren ropade ut numret med en hes röst. Det är nitton nummer kvar. 216 stod det på min lapp.
Jag tog och kramade de skrynkliga hundralapparna i min lortiga hand och drog mig sakta bort mot den träbänk som stod vid ena väggen.
Jag hadde väntat i tjugo minuter på min tur och ytterligare tjugo stod framför mig,
innan jag kunde gå till kassan och betala för den där nödvändiga vodkaflaskan,
som skulle få mig att somna varmt inatt.

Jag satte mig på den ena änden av den galma träbänken och märkte inte ens att tanten som på den andra enden av bänken gav mig en sorgsen blick,
som om hon visste vart jag var på väg. Rädd för den blick som tanten gav mig och för att honskulle få bekräftelse på vad hon tänkte gick jag hastigt därifrån för att gå på betryggande avstånd.
Det händer så ofta nu för tiden, att jag inte ens brydde mig något mer om det längre. Första gången det hände var ungefär för tre år sedan när min flickvän anmälde mig till polisen för misshandel.
Klockan var snart sex och bolaget skulle snart stänga.

- Nummer 215, ropades ut i högtalrean. Äntligen snart är det jag!
- En 7:a brännvin special och en flaska svartbärsvin, sa jag till hon i kassan. Hon tittade på mig lite sorgset och skakade på huvudet innan hon gav mig det enda jag ville ha

När jag väl kommit ut från systemet hade det hunnit bli mörkt.
Jag styrde stegen mot Stinsenparken, som låg mitt i samhället. Där slog jag mig ned på en parkbänk och tog upp brännvinet ur kassen. Halva dess innehåll svepte jag i mig inom loppet av en kvart.
Värmen spred sig i min kropp, hungern försvann. Och världen började sakta snurra sakta runt mig.

Det var nästan Tomt i parken, det brukar vara en hel del folk på måndagskvällarna i denna park, och någon att prata med.
Om inte nåra ungdommar vill att jag ska köpa ut så brukar någon likadan som jag sitta här.

Jag kände mig ensam och suktade efter någon att prata med när en äldre man som var ute och rastade sin hund kom gåendes efter cyckelgångbanan.
Mannen såg vänlig ut. Han hadde en brun hatt och en lång brun kappa. Han gick och smånynnande lite för sig själv.
- Fin hund det där! syns på lång väg att den har ras, sluddrade jag och böjde mig ned för att se bättre på den fina jycken. Hunden kom snällt fram, nosade på min hand
och satte sig framför mig precis som om den ville ha en godbit. Jag hadde gett den lilla hunden godis om jag hadde haft, sade jag och log.
Mannen såg på mig och hans vänliga blick fick en sorgsen blick när han betraktade mig. Han drog lite besvärat i hundens koppel, som om han ville därifrån innan jag började prata med honom.
Jag satte mig upp igen och lät dem gå iväg.
\" de är alla likadana\" tänkte jag där jag satt och såg efter dem där de gick. Jag hällde i mig resten av brännvinet och lade min rock över mig innan jag slumrade till den stund på bänken.

När jag vaknade igen var klockan redanhalv tolv. Jag svepte om mig min urblekta rock, som var full med hål och drog på mig min ena sko som jag sparkat av mig i sömnen.
Jag reste mig upp och började vackla mig fram längs med trottoarkanten, mot järnvägsstationen. Jag halade upp vinflaskan som jag hade kavar och svepte halva innehållet. I ett skyltfönster betraktade ajg mig själv
: en sliten karl närmare 25. Den slitna skäggstubben täckte halva ansiktet, Ett mörkbrunt hår som itne blivit tvättat på över en månad. En brun maläten rock, med en söndersliten ärm.
två olika söndergågna skor, inga strumpor och ett par , minst fyra nummer för stora byxor. Det var ingen vacker syn. Inte ett spår fanns kvar avd en välmående man jag en gång var.
Den unga killen som en gång varit tjejernas drömprins och fotbollslagets stjärna.
Plötsligt hadde allt tagits ifrån mig, kickad ur laget p.g.a frånavro, sparken från volvo, sedan gjorde min flickvän slut och alla kompisar hade gått vidare till bättre liv, inget har jag kvar.

Stora vita flingor förr ner från skyn. jag vinglade till järnvägsgatan fram och käpmade för att hålla mig på benen.
Utanför järnvägsstationen stod den stora granen med sin vackra belysning. Den spred ettt varmt ljussken i allt det kalla.

Jag gick bort till qupen (pubb), Men hadde igenterligen inte lust att gå dit för det brukar alltid vara bråk och det tycke rjag itne är roligt.
Men jag löd min spritdjävulens röst som ville släcka sin törst på alkohol. När jag komm till ingången så stod det en dörrvakt där. Det var tore som stod och blängde på mig som om det var något fel på mig. Men jag raglade in
och beställde en stor stark och satt mig ner dis ett tomt bord. När dom serverade ölen så tog jag fram min sista hundralapp och fick växel tillbaka.

Det kändes som om alla där inne stirrade på mig, någon sa något och alla flinade, så jag drack upp ölen och gick ut därifrån. Med arg blick. Det märks att ingen bryr sig om mig, att ingen gillar mig, alla hatar mig. Jag fick djävulska planer jag blev så förbannad.

Jag gick till viadukten och klättrade upp på den lilla järnvägsbron, över allt snö stängslet rev stora hål i byxorna och när ståltråden rev sönder mitt kött kände jag ingetting jag var för arg

Jag hadde ingen livsluft kvar, allt jag kände var att jag inte ville leva längre,. för alla hatar mig och ingen vill veta av mig. Med tårarna glidandes nerför mina rödtonade kinder la jag mig på järnvägensnyftandes. Jag var inte längre förbannad,
utan snarare lättad med tanke på att smärtan snart skulle försvinna.

Det blev alldeles tyst det enda man hörde var de små ljud som kom ifrån spåret och dom blev bara tyderligare och tydligare. tillslut dök sljuset upp, jag bländades och såg en figur i ljuset som räckte sin hand till mig och log,
jag skulle inte vara ensam längre, jag log, sedan blev allt svart.


Daniel Åström

Ber om ursäkt för en del stavfel.