förundran
jag kan känna
hur världen öppnar sig
lite i taget
genom skör reva
mitt hölje slits sakta upp
trådarna belastas
isär

tills de brister
ohörbart

varsamt
rör jag lite på mig
finner en kropp
känner eftertänksamt efter
hittar ben
kroppsdelar
lär mig
var jag slutar

var jag börjar

minns en annan kropp
som nyss var jag
annan form
men inte
längre

ljuset
det varma ljuset
tränger in genom revan
bottnar i mig
stannar kvar
ger liv

jag ser
med ovana 
femkantiga facetter
skapade i dovt mörker

sträcker mig långsamt
ut ur väven
vecklar ömt och ytterst varsamt
ut mina leder
det vita ljuset
möter mig

med ett leende

jag hör
ljuden är tydligare
avskalade
renare
ärligare

jag upplever
smaker
känsel
dofter

i varje ny sekund
som ges mig

mina ännu fuktiga vingar
vecklas oändligt sakta ut
de får torka
i vinden

sedan stramar de upp sig
spänner flor

avvaktar lite
putsar prövande mina antenner
tills de är skinande rena
prövar sen mina trevande vingar

jag känner luften

den bär

flyger min väg - äntligen fri