faller
skymnings djupblå flor
helt ljudlöst
till marken
(som tusen kilo olevd kärlek)

jag rör lätt vid mig själv
nuddar kind haklinje
så lätt fuktad av kvällens dagg
av osedda tårar

min saknad

lika salt som mitt eget innanhav
(där jag drunknar dag efter dag)

smeker 
min kropps allra mjukaste fjun
men kan inte annat än blunda hårt
när tsunamin sköljer över mig

(det går inte att se in i den dödliga kraften)

dess styrka är så oerhörd
får mig att klamrande omfamna mitt eget mörker
av pulserande karmosinrött
punkter av svart

en droppe parfym

jag väcks ur min dvala
när vågen retsamt drar sig tillbaka
längs min loja kropp

alla ljud
som inte längre kan höras

är natten