I. Kapell – begravning
__________________________________________

“Var är Johan någonstans?” Inget svar. Jag ser mig om över bänkradens slitna träkarm och rycker mamma i ärmen. Rad på rad med allvarliga människor som jag inte känner igen, jag blir rädd och vill gråta, men jag gör inte det för jag har lovat pappa att vara tyst och stora pojkar gråter inte. Jag är en stor pojke pappa!
“Mamma, var är Johan?” och hon ser på mig med sina oseende ögon och hon tar min hand och kramar den, men så hårt att det gör ont och hon vill lägga armen om mig och dra mig till sig, men jag duckar undan för jag vill inte bli kramad av hennes tomhet. Och jag blir arg och rädd och jag drar upp den lilla träflärpen och stultar ner för heltäckningsmattan i mittgången, den luktar gammalt damm och överallt ser människor ner på mig och ser på varandra och mumlar över höga träskrank och jag börjar gråta för jag är rädd och vill inte vara här. Jag ÄR en stor pojke pappa. Jag är det.
Mosters starka armar lyfter upp mig och och jag möter hennes blå ögon. Hon ser mig. Hon ser mig se henne. Mjuka ögon av kallblå is, men de har något mer, något de andras oseende ögon inte har, de har liv, och det känns som om de ser mig när de tittar på mig. Det är som om något rinner av mig och jag känner mig trygg och jag låter mig hållas, och jag klamrar mig fast i en sommargrön tallbarrsdoftande sammetsklänning och gråter. Men det är en bra gråt och jag somnar tillfreds och omedveten om vad som händer omkring mig. Och mamma säger att hon är konstig som har bytt namn till Anida, och pappa sa en gång att hon dansar naken i skogen “det är bara en tidsfråga innan hon klämmer ur sig en kotte” så skrattar han och mamma tittar förebrående på honom, och då skrattar han bara ännu mer och lyfter upp henne och snurrar runt henne tills hon också skrattar.



II. Bil – påväg hem
_____________________________________

Jag vaknar i bilen. Regnet slår mot rutan och allt är mörkt. Jag kan se mamma och pappa i det blekblå skenet från instrumentpanelen. Allt är tyst, och lugnt, bara det rytmiska ljudet av vindrutetorkarna och enstaka förbipasserande bilar i natten.
“Tyst din dumma unge, ser du inte att mamma blir ledsen?”
”Jag vill ha godis”.



III. Hemma – Första tiden
_____________________________________

Pappa kommer hem sent från jobbet. Ofta. Jag har hört Mamma skälla på honom, att han ska vara hemma mer; ”..särskilt nu. Lars. Vi behöver dig, Barnen behöver dig. Och jag.. ”. Jag tycker också att han ska vara hemma mera. Men Anna säger att han har så mycket att göra på jobbet, och ”du är ju en stor pojke nu, du klarar dig väl utan pappa hela tiden”. Hon säger att det inte betyder att han inte älskar oss . Och så kramar hon mig sådär igen. Och jag blir irriterad, för jag vet väl att han älskar oss, men jag låter henne krama mig för hon vill så gärna. Jag vill bara att han ska komma hem och leka med mig, för Anna vet inte hur man gör med playmo, hon är så fjantig. Pappa, kom hem!
Ibland vaknar jag under natten av bildörren som slår och allt buller när pappa kommer hem. För han är så klumpig när han kommer hem från jobbet, en natt välte han ner tamburmajoren så att mormors gamla glasbord gick sönder. Det är för att han är så trött efter jobbet, säger Anna. I natt kan jag inte sova så jag smyger upp ur sängen utan att väcka Anna och ner till pappa som sitter vid vårt gröna matsalsbord utan att röra på sig. Jag vill att han ska krama mig som han gjorde förr och jag säger “pappa, kramas” och sträcker ut händerna och han ser förvånat på mig och säger “är du uppe?” Han lyfter upp mig och kramar om mig och bär bort mig till soffan och sätter sig med mig i knät och han luktar fränt och konstigt men det gör ingenting för jag blir kramad av pappa. Jag säger ” Jag är en stor pojke” och pappa skrattar till. ”Jasså, det säger du?”. Han ler mot mig som han gjorde förr, och jag känner mig lycklig. Allt är som det ska vara. ”Sov nu, tuffing” säger pappa och börjar nynna på en melodi, och han vaggar mig och jag somnar. Drömmer om Johan.
Jag vaknar av att pappa kramar mig för hårt, och jag är blöt i nacken, och jag säger ”pappa, gråter du?” Han säger nej, men det låter konstigt, men lamporna är släckta och rummet mörkt så jag kan inte se någonting. ”Nu ska du sova” och han bör upp mig till mitt rum och bäddar ner mig i sängen och allt känns som förr och jag är lycklig. Pappa smyger ut ur rummet men lämnar dörren på glänt så att ljuset ska komma in, och jag kan höra hur han sätter på en skiva där nere. Jag somnar med en glad känsla i magen. Det är inte så dumt ändå att pappa jobbar sena kvällar.
På morgonen kommer Johan tillbaka. Han sitter bara där i hörnet och ler mot mig. Jag frågar om han vill leka med bilar med mig, och han säger ja. Vi leker rally. Mattkanten i stora rummet är en perfekt bana. Om en bil kommer utanför måste den börja om längst bak i fältet. Jag vet att vi egentligen inte får vara där, men Johan säger att vi behöver ju inte berätta för någon. Anna är i skolan och Mamma ligger och vilar lite. Pappa är på jobbet. Bara vi är tysta och inte väcker mamma. Vi har jättekul. Jag har saknat Johan. Brandbilen vinner.
”Robin! Vad gör du här! Tänk om mamma får se dig!” Anna står i dörröppningen och skrikviskar. Hon låter arg. ”Du får inte störa mamma!”.
”Men vi har varit tysta. Mamma sover fortfarande och.. ” säger jag.
”Schyy! Plocka upp bilarna och gå in på rummet! Mongounge!!”.
Jag blir lite rädd. Jag har inte sett Anna arg på så länge. Jag samlar ihop bilarna och följer med till vårt rum.”Robin” säger hon sen lite lugnare och stänger dörren bakom oss.
”Vad tänker du på? Du får inte störa mamma. och tänk om du hade vält något?”
”Men det var inte jag! Det var Johan som sa..”
”Johan?”
”Ja, han sa att det var ok om vi var försiktiga”.
Jag ser mig om, men Johan är inte där. Han kom undan. Anna tittar på mig men säger ingenting.
Och Anna säger till mig att jag måste gå och lägga mig, men jag säger att barnprogrammen inte ens är slut, men anna säger att mamma är trött så jag måste gå och lägga mig och jag säger att det är orättvist för jag är inte trött och då kan mamma gå och lägga sig och barnprogrammen är ju inte ens slut, men anna säger det inte spelar någon roll, och jag säger att mamma gick och la sig innan idag och jag fick inte störa och det är orättvist att jag måste sova för att mamma är trött och Anna kollar konstigt på mig och då vet jag att jag måste gå och lägga mig.



IV. Hemma – Johan tillbaka
_______________________________________

och jag säger att det var inte jag, det var Johan och då säger Anna ingenting. Hon är tyst. Sedan ger hon mig en örfil och jag börjar gråta och Anna ser så konstigt på mig och jag vågar inte göra något annat än att bara stå där för Anna ser så konstigt på mig och jag vet inte om hon tänker be om ursäkt eller slå mig igen, men hon bara vänder sig om och går in på sitt rum och slänger igen dörren. Jag står kvar.



V. Hemma – Johan Borta, tiden efter,
______________________________________

Och Anida tittar in i hörnet där Johan står, och Johan ler mot henne, och hon tittar med sina konstiga ögon av blå is som ser när dom tittar, och hon ser på mig och så säger hon att Johan är här för att säga hejdå, och att han vill att jag skall vara glad, och jag förstår att Johan ska gå, och jag säger att jag inte vill att Johan ska gå och jag gråter, men Johan är inte kvar i hörnet och jag tittar överallt men han är inte kvar och jag gråter i hennes blomdoftande kjolar, men det är en bra gråt, som känns bra så jag gråter lite till när jag egentligen är färdig, och Anida säger ingenting utan låter mig gråta.



VI. Vuxen ålder - epilog
__________________________________

Och tiden går och människor kommer och människor går i mitt liv. Bekanta ansikten blir dimmiga och förlorar sin betydelse. Jag saknar dem aldrig. Äkta vänner består, år efter år, vad mer kan man begära?
Och jag och pappa ringer varandra pliktmässigt ibland. Jag kan höra när han har druckit, även när han inte sluddrar. Jag kan höra det på hans gråtmilda melankoli. Vi pratar aldrig om Johan. Det är som om han aldrig har funnits. Jag vill inte prata om mig, det är mitt och inte hans, och han har inte längre något med det att göra. Så vi pratar om vädret och om tv tills det inte längre finns något att säga, tills allt blir tyst emellan oss och det som är vi bara blir till torrt knaster i luren. Så säger han att det var gott att höras, och jag säger att det var det och så säger vi att vi måste höras snart igen och så lägger vi på med en suck av lättnad.