Det var en gång en liten elefant som kände sig ledsen och ensam. Han tyckte inte att han passade in i den övriga elefantflocken så han gick mest för sig själv. De andra elefanterna tyckte att han var konstig som aldrig ville göra något av det som de andra gjorde så de slutade helt sonika att prata med honom.
Ibland tittade han på när de andra roade sig med att kasta stockar på varandra eller hade vattenkrig med snablarna. Han önskade att han också funnit något nöje i detta och att han kunnat delta, men han tyckte mest att lekarna var alltför barnsliga och uttråkande i längden.

Flocken brukade ströva ganska vida omkring och upptäcka nya landområden. Detta tyckte visserligen den lilla elefanten om eftersom han älskade att upptäcka nya saker. Men då fick han alltid gå sist och bära de tyngsta stockarna och grenarna som elefanterna skulle ta med sig till de nya boplatserna.
Det var aldrig någon av de yngre elefanterna som pratade med honom under dessa vandringar.
Hände det att någon tilltalade honom var det alltid någon av de äldre ledarna som då gav honom order eller tillrättavisningar. Trots att han allt som oftast försökte vara glad och småtutade i sin snabel där han gick så kände han sig så förtvivlat ensam och utanför.

Eftersom han tyckte mycket om att se sig omkring och gärna upptäckte nya platser, lämnade han ibland flocken för att ströva omkring ensam i djungeln. Han ville se hur de andra djuren levde sina liv.
En strålande morgon efter att elefanten ätit lite frukost och duschat av sig i den lilla flodfåran beslöt han att gå på djungelpromenad.

De första han stötte på längs vägen var bina som surrade muntert bland de olikfärgade vackra blommorna. Den lilla elefanten tittade sorgset på och funderade:
”Tänk att få vara som bina, flyga från blomma till blomma och ständigt upptäcka nya färger och dofter. Att få svärma och surra tillsammans med andra bin och samtidigt utföra en meningsfull syssla – att få blommorna att födas.”
Den lilla elefanten suckade tungt och gick vidare.

Högt uppe bland trädtopparna kvittrade fåglarna glatt medan de matade sina ungar och flög mellan grenarna. Några av de större fåglarna cirkulerade fram och tillbaka högt i skyn och betraktade elefanten med misstänksamma ögon.
”Åh…tänk att få vara som fåglarna”, viskade elefanten tyst för sig själv. ”Tänk att kunna flyga fritt och se allting ovanifrån. Att susa mellan grenarna och sjunga vackert för djungelns alla djur.”
Han stod en stund och tittade på det rika fågellivet, smålog lite vemodigt och fortsatte sedan vägen fram.

Han gjorde ett litet uppehåll vid flodens strandkant. Han satte sig ner och såg ut över vattnet. Han tänkte på havet som han hört den äldste elefanten berätta om. Hur stort och oändligt det hade varit i jämförelse med den lilla djungelfloden. I havet fanns djur som hette valar. ”De är havets kungar, liksom vi är markens och djungelns storheter”, hade den äldste sagt och berättat en massa om dessa stora valar.

”Om floden varit ett hav så kanske jag hade varit en val”, tänkte elefanten. ”Då hade jag kunnat simma fritt i det djupa vattnet, dyka med de andra valarna och ibland sprutat en vattenstråle upp mot himlen.
Jag hade kunnat simma omkring i världen och kanske kunnat hitta någon som ville vara min vän.\"
Denna tanke gjorde elefanten så ledsen att han började gråta. Han visste ju att floden inte var ett hav, han själv ingen val och att han alltid skulle vara fast i djungelns djupa skog. Stora tårar rullade ner för hans kinder och floden blev allt dimmigare.



Då hördes plötsligt en mörk röst som sa:
”Det var mig en ledsen elefant. Om du ska fortsätta gråta på det där viset så blir det snart översvämning här i floden och det vill du väl inte?”
Elefanten tittade upp. Nedanför hans fötter låg den stora flodkrokodilen och plirade med sina ögon.
”Nej”, snyftade elefanten och torkade sina tårar.
”Nå”, sa krokodilen. ”Varför är du så ledsen?”
Den lilla elefanten berättade om sitt öde för krokodilen – om hur ensam han var och inte fann någon mening med något.

”Jaha”, sa krokodilen. ”Då har vi något gemensamt, för jag och min familj är inte heller särskilt populära som du kanske vet. Så fort vi visar oss så flyr djungelns alla djur i panik. Det enda nöjet vi har är att skrämma en och annan dum människa som vågar sig ner till stranden. Men vi har åtminstone varandra och simmar omkring förnöjt. Ibland solar vi oss här i sanden och för det mesta är allt lugnt – alldeles för lugnt”, tillade krokodilen. ”Det händer aldrig något nytt. Jag vet ju allt om mina familjemedlemmar och ingen annan vågar ju ens prata med oss. Om det som händer på land, vet vi ingenting!”

Den lilla elefanten begrundade detta en stund, lös sedan upp och sa:
”Då kanske vi kan göra något ihop och bli vänner?”
”Nja, varför inte”, sa krokodilen med ett grin och frågade om elefanten kunde simma. I så fall kunde de ju ta sig en liten simtur tillsammans och så kunde elefanten hälsa på krokodilens familj. Elefanten tänkte en stund och kom fram till att det nog inte var en sådan god idé. Han litade inte riktigt på krokodilen som väl ute i vattnet kanske skulle dra ner honom under ytan och äta upp honom. Så han svarade att det var för kallt i vattnet och att han hade alltför lätt för att bli förkyld.

”Vad gör vi då”, undrade krokodilen lite surmulet och frågade elefanten om han var bra på någonting och om det fanns något som han ville göra.
”Jag vet inte”, sa elefanten. ”Jag kan ju bära tunga saker och vandra långa sträckor.”
Det var ju inte direkt något som en krokodil skulle kunna göra, så krokodilen skakade på huvudet och frågade om det inte fanns något mer som elefanten var bra på.
”Jag kan förstås trumpeta med min snabel”, sa elefanten lite blygt, men trodde inte heller att det var något för krokodilen.
”Låt höra!” sa krokodilen och såg på elefanten med nytt intresse.

Den lilla elefanten trumpetade en lång serenad med sin snabel så det hördes vida omkring i djungeln.
Alla fåglar lyfte från träden och ur buskarna störtade olika djur ur sina gömställen och flydde i panik.
”Det var värst”, sa krokodilen imponerat. ”Du skrämde slag på alla djuren!”
”Nej”, sa elefanten. ”Men de tror att en fara hotar, för vi elefanter tutar alltid för att varna de andra djuren.”
Krokodilen funderade en stund över detta och sa sedan att han hade en idé.
”Om du går en bit in i djungeln, ovanför floden och trumpetar allt vad du kan. Men då måste du förstås stå på en plats åt motsatta hållet”, fortsatte han. ”Då kommer djuren att tro att faran är bakom dem och kan bara fly åt ett håll”, skrockade krokodilen.
”Ja, rakt ner i floden!” sa elefanten upprört. Han hade förstått ganska snart vad krokodilen hade i tankarna.
”Just det!” sa krokodilen och slickade sig om munnen. ”Då kan jag och min familj få ett riktigt skrovmål för en gångs skull.”

”Nej”, sa elefanten bestämt. ”Det ställer jag inte alls upp på.”
”Nehe”, suckade krokodilen. ”Då vet jag inte om vi kan göra så mycket tillsammans som jag först trodde – om inte du har något bättre förslag?”
Det hade inte den lilla elefanten så han skakade bara sorgset på sitt stora huvud och tänkte att det var lika bra att han lämnade krokodilfamiljen i fred eftersom de tydligen inte alls passade ihop.
”Nåja”, sa krokodilen. ”Vi gjorde i alla fall ett försök. Men du har ju din natur och är ett landdjur med dess karaktär och jag har ju min natur och får finna mig i att leva här med min eremitfamilj och skrämmas. Vi krokodiler måste ju också äta!”

Det förstod elefanten och kunde inte klandra krokodilen för att den blivit en krokodil, lika lite som han kunde hjälpa att han själv var en elefant.
De sa adjö och elefanten lunkade vidare – mer ledsen än han varit när han först anlänt till stranden.
Elefanten hade trots krokodilens fräckhet och små elakheter gillat krokodilen och gärna haft denne som vän om det bara fungerat. De var helt enkelt för olika för att kunna umgås. Han kände ändå på något vis att de säkert hade kunnat lära sig något av varandra om de bara givit bekantskapen lite mer tid.

När han kommit upp från sluttningen och precis skulle återvända in mellan träden hörde han plötsligt krokodilen ropa på honom nerifrån floden. Han undrade om han skulle gå tillbaka till krokodilen för att ta reda på vad denne ville, eller strunta i honom och gå hem till elefantflocken istället. Men krokodilen ropade så enträget att elefanten som blivit nyfiken vände om för att gå ner till floden igen och se vad det gröna djuret ville den här gången.

Han hade skyndat sig så han var lite andfått när han åter stod nere vid stranden. Krokodilen som låg på samma plats som tidigare flinade och visade upp en rad vassa tänder.
”Vad vill du?” frågade elefanten. ”Varför ropade du så envist på mig?”
”Hm”, sa krokodilen och tittade ner i marken. ”Du förstår”, fortsatte han. ”Jag är lite löjlig men jag skulle gärna vilja höra dig trumpeta en gång till.” Elefanten tittade förvånat på krokodilen och frågade:
”Varför då?”
”Nja, det var just det”, sa krokodilen. ”Jag vet faktiskt inte men det är någonting jag bara vill.”

Elefanten bet sig fundersamt i öronsnibben med snabeln och undrade om krokodilen möjligtvis hade ännu en elak baktanke med denna sin önskan. Men då han inte kunde räkna ut vad det i så fall skulle vara, tänkte han att det nog inte var så farligt om han blåste en liten trudelutt till med snabeln.
Han stämde upp en ny serenad och den här gången var det inte fullt så många djur som blev skrämda men så tog han ju inte i lika mycket heller.

Krokodilen gjorde ingenting förutom att han blundade. När elefanten slutat sitt tutande sa de ingenting på en lång stund. Krokodilen bröt tystnaden först genom att säga att det var fint och han tackade elefanten som gjort honom till viljes.
”Men varför ville du höra mig trumpeta?” frågade elefanten på nytt.
”Jag kan inte förklara det”, sa krokodilen. ”Jag tycker att det låter som musik i mina öron när du tutar – det låter vackert på något sätt”, sa krokodilen och verkade skämmas för sina känslor.
”Jaha”, sa elefanten och förstod fortfarande ingenting. Men en sak förstod han och det var att krokodilen nog inte brukade säga sådana saker allt för ofta. Han blev hemskt varm i hjärtat för han förstod att krokodilen trots allt gillade honom.

”Jag har ett nytt förslag”, sa krokodilen. ”Om du vill lyssna förstås?”
Den här gången var det elefanten som sa ”låt höra!”
”Vad säger du om att komma ner hit till floden en stund varje morgon och trumpeta lite för mig och min familj? Sedan kanske också berätta för mig vad som händer inne i djungeln och hur de andra djuren lever? Jag i min tur kan berätta för dig om det som utspelar sig här nere vid floden”, sa krokodilen och himlade sig för han kände sig lite dum.

Elefanten däremot blev så glad över förslaget så han tutade en extra gång så det hördes över hela djungeln. Den här gången var det inga djur som hoppade upp ur snåren. De hade kommit fram till att elefanten förmodligen var tokig som tutade utan att det förelåg någon som helst fara.

Efter överenskommelsen med krokodilen gick elefanten hem till elefantflocken och han var gladare än någonsin. Och varje morgon vaknar han lika glad och pigg för att skynda ner till flodkanten där han trumpetar vackra serenader för sin nya vän och sedan samtalar de om allt som bara en elefant och en krokodil kan prata om…